PROLOG
Det här är historien om min morfar Aldor, hans familj och uppväxt, hans yrkeskarriär som sotare och hans liv tillsammans med mormor Mia. Jag har använt delar av den släktforskning som min moster Ann-Mari Björkmans sambo, Harry Rydberg gjorde, min mamma Lisas och moster Ann-Maris anteckningar, min kusin Inga Rundbergs och mina egna upplevelser.
Harry och moster Ann-Mari släktforskade mellan 1976 och 1985. På den tiden var det svårare att släktforska, Harry fick bl.a. åka till statsarkivet i Uppsala för att leta efter information. Han skrev av det han hittade, och när han kom hem skrev moster Ann-Mari rent det på maskin.
Jag har ”lusläst” delar av det som finns i Riksarkivets Kyrkoarkiv, bland annat Dop- och födelseböcker, In- och Utflyttningslängder, Församlingsböcker, Lysningsböcker, Dödböcker med flera.
Jag har även använt mig av Stadsarkivets arkiv, bland annat ”Rotemansarkivet”, ”Mantalsregistret 1901–1935”, Stockholmskällan, ”Stadsläkarens dödsbevis”.
Det finns en hel del felaktigheter både i Kyrkoarkiven och i Rotemansarkivet, bland annat heter morfar Alldor, Alidon, Alldon eller Allvor! Morfars mamma, Anna Alexandra, var enligt Födelseboken född 12/12, men i samband med giftermålet blev det ändrat till 12/2.
Rotemansarkivet var ett folkbokföringsregister för Stockholms stad från 1878 till 1926. Staden var från början uppdelad i 16 rotar, men utökades under åren till 36 rotar, som var och en administrerades av en Roteman. Rotemännen förde bok över alla boende i roteln, deras inflyttningar, utflyttningar, yrke, civilstånd, födda och avlidna. Där gjordes också noteringar om olika typer av understöd från fattigvårdsnämnden, om barnens skolgång m.m. Rotemansinstitutionen upphörde 1926.
Under 1880-talet ökade Stockholms befolkning kraftigt, 46% på ett decennium, d.v.s. mellan 1880–90 med 77 463 personer. År 1856 hade Stockholm 100 000 invånare och vid sekelskiftet år 1900 hade antalet ökat till 300 000. Det rådde stor bostadsbrist och många familjer bodde i enkelrum med någon form av kokmöjlighet. Torrdass och vatten fanns oftast ute på gården. Husen var eländiga, fulla med loppor och löss och i vissa hus förekom jordgolv, något som morfar Aldor fick erfara. Det pågick en ständig flyttkarusell, om man var fattig och inte kunde betala hyran var det vräkning som gällde. Familjerna var ofta barnrika och barnadödligheten hög, medellivslängden var omkring 50 år.
Det var otroligt hårt att leva i Stockholm i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Min förhoppning är att fler personer än jag ska tycka det är intressant att läsa om morfar och mormor och kanske lite om den tid dom levde i. Morfar gjorde ju en fantastisk resa i livet och jag är full av beundran över vad han lyckades uppnå.
1 – Morfar Aldors uppväxt
Onsdagen den 16 april 1884 fick Anna Alexandra (24 år) och Johan Petter Ahlgren (35 år) sitt första barn. Gossen döptes den 2 juni till Johan Aldor av pastor Petrus Elfman, som året innan vigt hans föräldrar. Dopvittnen var dragon Karl Kettner och hans hustru Matilda Jansdotter från Kettinge. Aldor föddes i Ahlsta, en liten by nära Johan Petters föräldrars gård, rusthållet Altuna nr.1 i Börje församling, Uppsala Län.
Flytt till Stockholm
Tisdagen den 20 januari 1885 ger sig den lilla familjen av från Ahlsta mot en ny framtid i huvudstaden. Dom skulle färdas ganska långt, först 4 mil till Uppsala och så ungefär 7 mil till Stockholm. Hur dom tog sig till Stockholm kan vi bara gissa, men på den här tiden var det vanligt att helt enkelt gå och när det fanns tillfälle försöka få skjuts av någon förbipasserande. Det gick ju tåg från Uppsala sedan 1866, men att åka med tåg kostade troligen en hel del. Familjen skrevs inte in i Rotemansarkivet förrän lördagen den 14 februari, vilket betyder att resan tog 25 dagar, men kanske stannade dom ett tag i Uppsala där Johan Petter bott under 9 år. Väl framme i Stockholm bosatte sig familjen på Timmermansgatan 36, i Maria Magdalena församling på Södermalm. I bouppteckningen efter Johan Petters mamma, Maria Kristina Persdotter, ser man att han dagen innan dom lämnade Ahlsta, fått låna 300 kronor, mot 5% ränta, vilket senare kom att räknas som ett förskott på arv.
Väl i Stockholm utökades familjen med ytterligare nio barn, men bara Aldor och 4 av hans syskon nådde vuxen ålder.
Ständigt flyttande och fler syskon
Familjen flyttade ständigt och bodde på minst 35 olika adresser på Södermalm, mest i Maria Magdalena och Katarina församlingar. Sista adressen, enligt Rotemansarkivet, Hammarbygatan 16 (numera Badhusgatan), där Anna Alexandra bodde med fyra av barnen fram till mitten av 1898 då barnen togs om hand av fattigvårdsnämnden/utackorderingsbyrån och placerades ut, först på barnhem och därefter vidare till olika fosterhem. Familjen hade det mycket fattigt och fick flera gånger hjälp av fattigvårdsnämnden, med bland annat ved, medicin, mat och träskor till barnen, fria förlossningar och fri läkarvård.
När familjen bor på Hornstullsgatan 40 (numera Brännkyrkagatan), får morfar en bror, Fritz Arvid Loritz född den 23 februari 1886. Fritz är bara tre veckor när dom flyttar till Hammarbygatan 2, där dom bor en kort tid innan det bär av till Ölandsgatan 22 och redan i mitten av maj 1887 flyttar man vidare till Högbergsgatan 58A. Fritz omkommer 1896 av en skallfraktur, 10½ år gammal, Enligt uppgift ramlade han utför Mariaberget, troligen under lek, familjen bodde då på Tavastgatan 46.
Under en kort period från juni 1886 till slutet av året hade man ett fosterbarn, Carl Johan född på Allmänna BB den 16 maj 1886, men han flyttades snart till ett annat fosterhem där han senare avled.
När det tredje barnet föds den 5 februari 1888, Per Erik, har man flyttat tillbaks till Timmermansgatan, men den här gången till nummer 44. (Inkludera kort från Stockholmskällan) Erik utvandrade senare till USA där han avled 1962, Erik gifte sig aldrig.
Det fjärde barnet, Gustaf Emanuel föds den 13 juni 1890, då man bodde på Ringvägen 3, han dör sorgligt nog i mässlingen när han bara är 7 månader gammal. Mässlingen var en mycket vanlig dödsorsak hos barn vid den här tiden, det kom inget vaccin förrän i början på 1970-talet.
När barn nummer fem Gustaf Harry föds den 15 april 1892, hade familjen flyttat till Bläcktornsgränd 2, där han dör i akut luftvägsinfektion endast 22 dagar gammal. Troligen bodde man under eländiga förhållanden, vilket orsakade hans alltför tidiga död.
Så föds barn nummer sex, den 4 april 1893 Harry Emanuel Alexander, han får namnen Harry och Emanuel efter sina döda bröder, vilket var vanligt på den här tiden. Familjen bor på Pilgränd 6 när han föds. Vid 63 års ålder utvandrar han till USA, tillsammans med sin fru Hildur Viktoria, där han avlider 1965.
Den 27 november 1894 föds ett tvillingpar, Elin Maria och Edla Alexandra, nu har man flyttat till Brännkyrkagatan 84. Edla dör vid 4 månaders ålder. Enligt ”Stadsläkarens dödsbevis” dör hon i Cat.gastr.int.chron., kan kanske översättas till kronisk magkatarr.
Barn nummer nio, Anna Matilda Elisabeth, föds den 30 juli 1896, då bodde familjen på Stigen 3, som år 1919 döptes om till Höga Stigen.
Den 31 mars 1898 kommer så barn nummer tio, Alma Georgina Axelina. Hon dör den18 oktober 1898 med boendeadress Hammarbygatan 16 och dödsadress Hornsgatan 84, hon blev bara 6 mån 18 dagar och gick primärt bort i Cat.gastr.int.acut. och sekundärt Bronchitis acuta. Varför hon dog på Hornsgatan vet jag inte, men när hon föddes 1898 hade fadern Johan Petter redan lämnat familjen, det gjorde han redan 1897, och då är arbetskarlen Johan Petter skriven på Brännkyrkagatan som ”inneboende utan familj, gift”.
Modern Anna Alexandra är skriven på Hammarbygatan 16 fram till februari 1901, hon står nu skriven som ”ensamstående utan barn, mannen å okänd ort”.
Morfar Aldor börjar arbeta och syskonen hamnar i fosterhem
Den 7 oktober 1897 försvinner morfar Aldor som boende tillsammans med familjen, han är då 13½ år och börjar som sotarlärling hos sotarmästare Rossander. Hur det gick till vet vi inte, men förmodligen var det fattigvårdsnämnden/utackorderingsbyrån som ordnade det för att avlasta modern Anna Alexandra, som hade det mycket svårt efter att fadern avvikit. Jag forskar fortfarande om detta.
Morfar Aldor har berättat en annan historia för sina döttrar, han ville nog skydda dom eller så skämdes han för den sanna historien. Aldors berättelse: ”1897 gick han till Maria polisstation med sina fyra syskon Erik, Harry, Elin och Anna, där han bad om hjälp, eftersom båda deras föräldrar försvunnit!” Se ovan!
I augusti 1898 flyttar Erik till Ösmo (10½ år), som fosterbarn hos familjen L-E Österholm.
1898 i oktober flyttar Harry (5½ år) till Söderby-Karl, som fosterbarn hos familjen Broberg
1900 är han mantalsskriven där (Riksarkivet), som barnhusbarn
1910 är han volontär i armen och flottan och tillhör Kungliga Svea Lifgardets församling
1898 i juli flyttar Elin (4½ år), hon flyttar till Vintrosa i Kumla kommun, men
1900-08-03 skrivs hon in på Allmänna Barnhuset (nr 9490) och därefter registreras hon
1900 som fosterdotter hos familjen Ersson i Vintrosa socken i Örebro kommun.
I juli 1898 flyttar också Anna (2 år) till Estuna i Norrtälje kommun, men
1900-08-03 skrivs hon precis som Elin in på Allmänna Barnhuset (nr 11523) och
1900 är hon fosterbarn hos lägenhetsinnehavaren J-E Jansson i Svanberga i Norrtälje kommun.
Modern Anna Alexandras fortsatta boenden
1903–06 är Anna Alexandra skriven på Krukmakargatan 20, ”inneboende utan familj, gift, mannen å okänd ort”. Fram till 1905 är sonen Aldor också skriven där, som ”inneboende utan familj, ogift”.
1911–15 bor Anna Alexandra på Renstjernas gata 25, och nu är både dottern Elin och sonen Erik skrivna på samma adress!
1911 hittar man ångbåtskokerskan, arbetarehustrun Anna Alexandra registrerad som inneboende på Skaraborgsgatan 9B, men enligt mantalsuppgiften finns hon finns till sjöss å utländsk ort.
1914 är Anna Alexandra utan anställning och inneboende på Åsögatan 66A, nu är även sonen, sjömannen Erik, med okänd vistelseort, skriven på samma adress.
1918 bor Anna Alexandra i en egen lägenhet (1 rum och kök) på Bondegatan 36, men med sonen Harry som inneboende, han arbetar hos Vesterlunds charkuteri. Det finns ytterligare 1 inneboende, Carl Bernard Carlsson (född 1879), som Anna Alexandra gifter sig med 1931-12-02.
Modern Anna Alexandra dör på S:t Görans sjukhus 1944-08-03 i njursvikt, 83 år gammal.
Fadern Johan Petter dör på en ”Försörjningsinrättning” 1923-08-21 i hjärtmuskelinflammation, strax före sin 74-årsdag.
1.4 – Elins historia
Morfar Aldors syster Elin Maria föddes den 27 november 1894 som nummer 7 eller kanske nummer 8 i syskonskaran. Elin hade nämligen en tvillingsyster, Edla Alexandra, men hon fick bara leva i 4 månader och 7 dagar. När tvillingarna föddes bodde familjen på Brännkyrkagatan 84 i Maria Magdalena församling. Familjen hade det fattigt och det fanns redan fyra syskon att ta hand om.
Den 4 juli 1898, familjen bor då på Hammarbygatan 16 (numera Badhusgatan), pappan Johan Petter har avvikit och mamma Anna Alexandra har fått barn nummer 10, Alma Georgina Axelina född den 31 mars 1898, tar Fattigvårdsnämnden hand om 4 av barnen som senare placeras ut som fosterbarn i olika familjer.
Elin, då 4 år, hamnar hos torparen Erik Johan Ersson och hans hustru Johanna Beata i Nyble, Vintrosa församling, Örebro. Fram till i maj 1910 bor Elin kvar hos sin fosterfamilj, men sen flyttar hon till Stockholm och arbetar en kort period som tjänarinna (enligt Rotemansarkivet).
Efter 6 månader i Stockholm flyttar hon tillbaka till sin fosterfamilj, där hon stannar till oktober 1912. Då flyttar hon till Linde Berg, Gusselby 3 där hon arbetar som piga under ca 2 års tid.
I september 1914 flyttar hon från Linde Berg tillbaka till Stockholm och då bor hon ett tag hos sin mamma Anna Alexandra på Bondegatan 36. Elins äldre bror Per Erik är också skriven hos modern, men han finns på okänd ort. I mars 1915 blir det flytt till Luntmakargatan (Adolf Fredriks församling), men redan i november samma år flyttar hon tillbaka till sin gamla fosterfamilj i Skogalund, Vintrosa. Under denna korta period i Stockholm arbetade hon som bomullsarbeterska, kanske på Stockholms Bomullsspinneri & Väveri på Söder. Hon får också ett barn Helfrid Viktoria som föds den 10 augusti 1915 på Barnbördshuset, med fader okänd!
Elin gifter sig och bildar familj
På Midsommardagen 1918 gifter sig Elin med Linus Alexander Andersson, en jordbruksarbetare född i Stora Mellösa, den 4 februari/september 1892 (felskrivning har gjort att månaden ändrats till september). Pastor S Ekström vigde paret i Örebro och i kyrkans Bröllop- och lysningsbok kan man läsa: ”Foster- hemmadotter Elin Maria Ahlgren, har ett barn utanför äktenskapet, ej gemensamt, men ska upptagas i deras hem”. I november samma år flyttar hela familjen till Tysslinge/Gymninge och på Juldagen föds deras gemensamma dotter Vivi Anna Maria.
Familjen flyttar ständigt mellan olika orter/gårdar, alla i Örebros närområde, bl.a. Axberg, Stora Mellösa, Rinkaby, Mosjö, Hardemo, Lindesberg, Almby m.fl. där Elins man arbetar som ladugårdskarl. Den 19 juni 1922 får dom sin andra dotter, Siv Ejvor Beata och den 8 december 1923 föds ytterligare en dotter, Maj-Lis Alexandra Virginia.
I november 1938 flyttar Elin och hennes man till Nikolai församling i Örebro och bor där till juni 1944. I juni går flytten går till Kumla, Nygatan 41 och där bor dom kvar resten av sina liv.
Strax före sin 80-årsdag, 1974 avlider Elin. Hennes man Linus Alexander går bort i juli 1980 och dom är begravda tillsammans på Kumla kyrkogård, men gravrätten har upphört. Märkligt nog är Elin begravd under namnet Elin Margareta.
Elins dotter Helfrid Viktoria, gifter sig Lundberg, skiljer sig 1950, går bort den 6 maj 1968 och är begravd på Almby kyrkogård i Örebro, också här har gravrätten upphört.
Dottern Vivi Anna Maria, gift Engström, går bort 16 januari 2005, hon är begravd i Norums Minneslund Stenugnsunds pastorat.
Dottern Siv Ejvor Beata, gift Roslind, går bort 9 okt 1997 i Hallstahammar.
Dottern Maj-Lis Alexandra Virginia, gift Karlsson, går bort 9 februari 2014 i Örebro.
2 – Morfar Aldors yrkesliv
Den 7 oktober 1897 började Aldor som sotarlärling hos sotarmästare Emil Julius Rossander, i 17:e sotartrakten, på Södermalm, han var då 13 ½ år gammal. Under hans första år i yrket fanns det gamla kost- och logisystemet kvar, vilket betydde att han var tvungen att bo i sotarkammaren hos mästaren på Krukmakargatan 18. Mästaren skulle hålla med mat, logi och med kläder, men inte med skor, vilket innebar att en del lärlingar fick gå barfota även på vintern (morfar hade redan ett par träskor som han fått av fattigvården). Mästaren skulle även ge lärlingen en kostym till konfirmationen och se till att dom fick gå färdigt i den obligatoriska folkskolan (6 år)! Under det första året var lönen en krona i veckan, andra året två kronor o.s.v. Det var ett hårt arbete och det ”valdes” enbart av dem som inte kunde välja något annat. Lärlingarna var dom som fick ”fara och stiga” d.v.s. krypa genom skorstenspiporna för att rensa bort sotet med sin kropp. Alla spjäll skulle vara stängda när det skulle sotas, men ibland glömdes det bort. Enligt moster Ann-Mari hade morfar ett långt ärr nära armhålan, som han fått efter ett spjäll som inte varit stängt och vid 23 års ålder hade han haft lunginflammation 5 gånger och hela livet fick han dras med kronisk luftrörskatarr.
Den 20 april 1900 konfirmerades Aldor, han var då 16 år gammal, (se bild) i Maria Magdalena kyrka av pastorsadjunkt Winberg.
Olycksfallet
1901 föll Aldor ner från taket på ett 4-våningshus, men ett utskjutande tak lindrade fallet. Han fördes till Maria sjukhus (Wollmar Yxkullsgatan 25), där tog det lång tid innan han behandlades, han var ju svart av sot och medvetslös! Efter den olyckan blev han aningen halt, det kompenserade han senare med en högre klack på ena skon, så det var inget man la märke till. Enligt hörsägen så stod mormor Mias mamma vid ett fönster och såg en sotare falla från ett tak, en sotare som senare blev hennes svärson!
Aldors Journal
”Johan Alldor Ahlgren, 17 år, Sotaregesäll, 18 Krukmakaregatan, Maria
Diagn.: Fractur femur sin. + Pneumathorax sin. Ink. Den 18/10 1901 Utskr. Den 15/12 1901
Föll i dag ned från taket af ett fyravåningars hus, mot en stenlagd gård, därest personen anträffades sanslös; kallades inom kort till sans.
Klagade vid inkomsten öfver smärtor i bröst och buk.
Högra låret starkt ansväldt och deformeradt mellan öfre och mellersta tredjedelen af lårbenet; öfre benstycket flekteradt och ab…..
Ingen absolut hjärtdämpning å vänster sida, däremot å höger sida strax till höger om sternum, där äfven hjärttonerna höras tydligast. Öfver vänstra lungans nedre del hypersonor ……. och försvagade resp.ljud.
Patienten expecterar tämligen rikligt blodbemängt slem. Behandl. Sträckförb.”
Fractur femur = lårbensfraktur
Pneumathorax = lungkollaps
Godkänd som sotargesäll
Under åren 1907–1908 var Aldor gesäll, fortfarande hos sotarmästare Rossander, men han arbetade under ledning av verkmästare J O Wästerlund.
Från 1907 finns ett dokument som bekräftar att morfar Aldor blivit godkänd som gesäll.
”Skorstensfejare-föreningen uti den Kongl. Residence- och Hufvudstaden Stockholm,
göre härmed tillkänna veterligt, att Johan Aldor Ahlgren
efter bevisad skicklighet i Skorstensfejareyrket, blifvit af Föreningen förklarad för rättskaffens Gesäll uti detta yrke; och böra alltså alla laglige Skorstensfejare-Mästare honom i nämnda egenskap erkänna, samt hans framtida utkomst på allt sätt befordra görande Föreningen sig den förhoppning att han skall uppfylla alla de skydigheter honom enligt Lag och Författningar mot Samhället och Föreningen åligga. Till visso häraf hafva vi detta med våre Namns undertecknande och Föreningens Sigill bekräftat, som skedde i Stockholm den 18 Oktober 1907.”
Gifter sig och söker ny tjänst
Hösten 1907 gifte sig Aldor med mormor Mia och 30 aprll och 1908 föddes moster Ann-Mari, vilket förmodligen var en av anledningarna till att morfar ville komma vidare inom sotaryrket. En gesäll hade ingen stor inkomst och han sökte nu arbete som verkmästargesäll hos sotarmästare E Svensson i 12:e trakten, vilket vi kan se i nedanstående rekommendationsbrev.
Följande handskrivna rekommendationsbrev skrivet och undertecknat av Sotarmästare E J Rossander säger lite om morfar Aldors egenskaper: ”Sotargesällen Johan Aldor Ahlgren, som arbetat hos mig sedan den 7de Oktober 1897 till dato har under denna tid uppfört sig på det mest hedrande sätt såväl inom som utom arbetet, lämnar nu sin kondition hos mig för att tillträda sin nya plats som verkgesäll hos Sotaremästaren Herr E Svensson i Klara förs. härstädes och rekommenderas Ahlgren härmed till det bästa. Stockholm den 8de Februari 1909. E Julius Rossander Sotaremästare”
Verkmästargesäll i Klara
1909 blev han alltså verkmästargesäll i 12:e trakten i Klara, hos skorstensfejarmästare Ernst Thure Svensson. (bild finns) Av nedanstående rekommendationsbrev att döma, ser det ut som om han ganska snabbt blev verkmästare, men nu ville han vidare och började söka mästarbefattningar. Det var svårt att få en mästarbefattning, eftersom änkan till en avliden mästare hade rätt att fortsätta verksamheten, som vid den här tiden var väldigt lönsam.
Rekommendationsbrev
J.O. Wästerlund skrev år 1912 följande i ett rekommendationsbrev:
”På begäran af skorstensfejarverkmästaren J.A. Ahlgren får undertecknad intyga att under de två år 1907-1908 han arbetat under min ledning, visat ett i allo hedrande uppförande, god arbetsförmåga samt framstående intelektuell uppfattning af sitt yrke, hvilket gjorde att han år 1909 befanns lämplig för skötandet af verkmästarbefattningen i Klara församling härstädes, hvilken plats han ännu innehar. När han nu ämnar söka mästarebefattning är det med nöje jag honom till det bästa rekommenderar.
Stockholm den 29 maj 1912 J.O. Wästerlund t.f. sotaremästare.”
”Att skorstensfejarverkmästaren Johan Aldor Ahlgren, hvilken allt sedan jag 1912 tillträdde poliskommissariebefattningen i distriktet varit verkmästare i 12:te trakten, Klara församling, och därunder jämväl deltagit i brandsyneförrättning, senast innevarande år, under denna tid visat intresse och vakenhet under utöfvande af sina åligganden och i öfrigt gjort sig känd för ordentlighet och punktlighet samt städse iakttagit ett utmärkt hedrande uppförande, det varder härmed på begäran intygat. – Stockholm och fjärde polisdistriktets station den 9 juni 1921. Aug. Jakobson Poliskommisarie”
Verkmästare i Klara
Åren 1909 till 1926 var Aldor verkmästare i 12:e trakten, Klara församling.
Handskrivet rekommendationsbrev daterat; Stockholm den 30 september 1910, undertecknat av
Otto Svensson, skorstensfejaremästare i 14de trakten
”Skorstensfejareverkmästare Aldor Ahlgren, som varit anställd, som förman hos min aflidne broder, Skorstensfejaremästare Ernst Thure Svensson, från den 8 Februari 1909 till hans död den 22 februari 1910. Har Ahlgren under denna tid, enligt min personliga kännedom genom mycket umgänge med min bror, städse visat ett hedrande och nyktert uppförande, samt förstått sig på att med allvar och kraft leda arbetet och sköta folket, samt vid olika tillfällen tillförordnad under min broders tjenstledighet, samt under Sterbhusets tid, från den 22 Februari till den 1 April 1910, på eget ansvar förestått och skötit Trakten, samt från den 1 April till den 30 September 1910, var som förman och arbetsledare under än äldre Verkmästares tillförordnande. Och har även Ahlgren äfven under denna tid, på ett lika utmärkt sätt skötit sitt arbete, samt hedrat sig i sitt uppförande, varför jag kan honom på det bästa rekommendera.”
Moster Ann-Maris berättelse
Moster Ann-Mari har skrivet ner en lustig historia, troligen från 1919:
Skorstenbrand eller soteld var en ganska vanlig företeelse förr och det var sotarmästaren som dömdes för bristfällig sotning om det skedde i hans trakt. Detta förargade morfar eftersom han visste att det kunde brinna av andra orsaker. Förmodligen var det hans sotarmästare som stod anklagad för en skorstensbrand 1919 och han beslöt uppenbarligen att försvara honom. Min mamma Lisa fick peta bort gammal skokräm ur glasburkar med skruvlock (skokräm såldes i glasburkar tidigare). Efter diskning ställdes dom upp i rad på köksbänken framför fönstret. Morfar hällde olika sorters sot i dom fem burkarna. Det fanns många sorters sot så det var kanske blankfej, raffelfej, firfej, imfej, lösfej eller askfej eller någon annan fej i burkarna. Lock och etiketter med fejnamn sattes på burkarna. Morfar tågade iväg med ett spisrör under ena armen och en kartong med burkarna. I Rådhuset hade han radat upp burkarna framför rätten, demonstrerat med spisröret hur sot uppkommer och beter sig vid uppvärmning. Det blev ett omständligt föredrag, eftersom morfar stammade ibland på något enstaka ord. Stamningen försvann med åren. Rättegången ajournerades ett par veckor. Då trädde morfar åter fram med spisröret och radade upp sina burkar och tänkte börja hålla föredrag. Morfar berättade senare på skoj att domaren pekat på en dörr i rättssalen och sagt: Ut, ut, ut! —- Så hade det naturligtvis inte gått till, men domaren hade sagt att rätten var nöjd med dom förklaringar dom fått och att herr Ahlgren kunde få lämna rättssalen. Sotarmästaren blev frikänd!
Söker mästartjänst i Malmö 1919
Det ser ut som Aldor sökte en mästartjänst i Malmö, mästartjänsterna i Stockholm var få, eftersom änkan till en sotarmästare ärvde tjänsten. Se nedanstående rekommendationsbrev som finns bevarat.
”Sedan skorstensfejarvarkmästaren i 12:te trakten af Stockholm, Johan Aldor Ahlgren, hos Stockholms Stads Skorstensfejaremästareförening anmält sig ämna söka ledigförklarade skorstensfejaremästarebefattningen i 3:dje distriket af Malmö stad, varder honom härmed till bevis meddeladt:
Ahlgren, som under sammanlagdt 11 år varit anställd som verkmästare i hufvudstaden, har under denna tid städse fullgjort honom åliggande tjensteskyldigheter på ett fullt tillfredsställande sätt och visat sig innehfva ur yrkessynpunkt fullgoda kvalifikationer för den plats han nu söker, hvarför Föreningen på sammanträde den 11 december 1919 enhälligt beslöt att på det varmaste rekommender Ahlgren till erhållande af ledigförklarade skorstensfejarebefattningen i Malmö.
Stockholm den 11 december 1919” undertecknat av ordföranden med ett elegant sigill.
Mästartjänst den 1 april 1926
I ett ”Utdrag av protokollet, hållet hos överståthållarämbetet i Stockholm den 30 mars 1926.
Efter föredragning av ansökningar, som ingivits till den nybildade skorstensfejaretrakten N:o 19 i Stockholm fann överståthållarämbetet skäligt förordna skorstensfejarverkmästaren Johan Aldor Ahlgren att från och med den 1 april 1926 tillsvidare förestå sotarebefattningen i nämnda trakt.
Den, som icke åtnöjdes med detta beslut skulle äga att däri söka ändring genom underdåniga besvär, vilka vid talans förlust skulle vara till Kungl. Kommunikationsdepartimentet ingivna eller med posten inkomna före klockan tolv å trettionde dagen efter erhållen del av beslutet, delgivningsdagen oräknad. In fidem Ruben Sxxberg” kolla namnet
Morfar Aldor blev alltså godkänd som skorstensfejarmästare från den 1 april 1926, i den nybildade skorstensfejartrakten nr 19, Älvsjö-Örby, som låg i Brännkyrka församling, han var då 42 år. I slutet av 40-talet skedde en omfördelning av sotningstrakterna och Aldor fick en ny trakt i Katarina församling på söder. Sotarkammaren som han haft i källarvåningen i huset på Stjärngossevägen fick då flytta till Östgötagatan. När morfar Aldor flyttade till sin dotter Ann-Mari i Älvsjö fick han dispens för att utföra sitt arbete därifrån.
Går i pension efter 60 år
I Stadskollegiets utlåtanden och memorial nr, 57 från 1958, sidan 459, kan man läsa: angående att avstå sin mästarbefattning, att skorstensfejarmästare Aldor Ahlgren avstår sin befattning som skorstensfejarmästare (dom var nämligen tillsatta på livstid). Han fick då pension från Skorstensfejarmästarföreningen, han var då 74 år och hade arbetat i över 60 år i yrket.
2.1 – Sotaryrket genom tiderna
På 1500-talet var sotning en avskydd syssla, som ofta utfördes av så kallade Rackare. Under 1500-talets sista år har skorstensfejaren funnits som yrkesman. På 1600-talet styrdes sotningen av byggnads- och brandordningen, men under 1700- och 1800-talet infördes mer specifika förordningar, vilka påverkade både sotare och husägare.
Det förekom ofta bränder, stora som små och dom startade ofta som en soteld, beroende på att skorstenarna inte var ordentligt sotade eller i vissa fall inte sotade alls. Det fanns speciella sotningstaxor och i dom ingick straffhot om inte skorstensfejaren skötte sin syssla. Före 1800-talet utmättes straff i form av kroppsaga.
Den så kallade Katarinabranden inträffade i Stockholm den 1 maj 1723. Omkring 500 hus brann ner till grunden och Katarina kyrka skadades allvarligt. Vid den här tiden hade man en vag och otydlig brandordning samt en obefintlig sotningsorganisation och nu insåg myndigheterna att man behövde åtgärda bristerna för att få bättre ordning på sotningen.
År 1730 stramades organisationen upp och varje sotare fick ansvara för sin stadsdel, dom fick ställa sig på vissa så kallade utropsställen, t.ex. Södermalmstorg, Stortorget, Hötorget och där invänta kunder som ville ha sotat. Denna ordning fungerade inte, så 1733 antogs en mer utförlig sotarförordning i Stockholm. Staden delades in i trakter, sotningen blev obligatorisk och brandsyner samt kontroll av eldstäder infördes. Mästaren skulle föra en s.k. traktrulla, där alla fastigheter och eldstäder redovisades samt datum för när sotning ägt rum. Mästaren skulle vara bosatt och ha sin sotarkammare i den trakt han ansvarade för. Senare tillkom ett krav på att föra bok (soteldsboken) över antalet soteldar. År 1736 infördes ett träbyggnadsförbud, men man fortsatte att bygga trähus ändå. Först 1861 började Stockholms vattenledning byggas och då fanns det bättre möjlighet att släcka bränder.
Sotarmästarens skyldigheter
År1855 skärptes lagen ytterligare och nu fick sotarmästaren skyldighet att behandla sina lärlingar väl och inte anstränga dem för hårt. Utöver tjänlig bostad (sotarkammaren), mat och kläder skulle barnen få möjlighet till skolgång (alla under 18 år ansågs vara barn). Man använde sig ibland av barn som var så unga som åtta år och uppåt, dom hämtades ofta från fattiga familjer eller från barnhem.
År 1881 förbjöds barn under 12 år att arbeta, men barn mellan 12–14 år fick arbeta sex timmar per dag. När man fyllt 14 år fick man arbeta 10 timmar per dag, lika länge som dom vuxna.
Kungliga brandstadgan införs
Alla lokala och regionala förordningar rörande brandväsende och sotning upphörde att gälla, när den Kungliga brandstadgan för rikets städer infördes år 1874. Antalet trakter i Stockholm utökades till nio och senare till elva.
Följande gällde enligt 1874 års brandstadga för rikets städer, köpingar och stadsliknande områden:
Det infördes obligatorisk sotning och man fastställde hur lång tid det fick gå mellan sotningarna. Minst var fjortonde dag skulle, rökgångar från eldstäder i bagerier, bryggerier, näringsställen eller annan dylik inrättning, där mer ihållande eldning ägde rum, även från spis, där rökgången användes för matlagning sotas. Minst varannan månad skulle rökgångar från andra spisar, kammarspisar eller kakelugnar sotas.
I en stad ska det finnas erforderligt antal sotare. De antas av polismyndigheten och taxorna ska beslutas av Stadsfullmäktige. Det visade sig snart att utvecklingen i städerna och på landsbygden gick så snabbt att denna brandstadga snart blev inaktuell. En sakkunnighetskommitté fick i uppdrag att revidera denna brandstadga, men det tog ända fram till 1923 innan den blev klar.
Den första fackföreningen inom yrket bildades 1896 i Stockholm och därefter bildades föreningar på andra platser, men riksorganisationen, Skorstensfejeriarbetareförbundet, skapades inte förrän 1943.
Hierarki
Det fanns en hierarki inom sotarväsendet, lägst befann sig sotpojken/sotgossen, så kom lärlingen och därefter gesällen. Verkgesällen och verkmästaren var överordnade gesällerna och över alla styrde skorstensfejarmästaren, sotarmästaren eller enbart mästaren.
Sotarna hade ett eget språk ”Knoparmoj”, ett språk som troligen funnits sedan 1700-talet. Språket använde dom sinsemellan för att inte allmänheten skulle förstå vad dom sa. Flera ord som vi använder idag kommer från sotarspråket, t.ex. brallor, kosing, krubba, käk, kymig, rådis, slafa m.fl.
Ansvarsfördelning inom yrket
Lärlingar (lärgossar/sotarpojkar) fick arbeta hårt, dom fick ”fara” skorstenarna, dvs dom fick börja med att krypa in genom sotluckan, skrapa bort sot och ta sig upp till skorstenens topp och sedan fick dom fara ner igen och på det sättet rensa skorstenen med sin kropp. När arbetsdagen var slut återstod en hel del arbete för sotarpojkarna, viskorna skulle läggas i blöt, dom skulle tvätta gesällernas kläder och bädda deras sängar, dom skulle städa, koka kaffe, duka och sätta fram mat, vilken oftast lagades i mästarens kök. Lärlingstiden varierade från sju år till tolv år och därefter kunde man ansöka om att bli gesäll. Innan man blev godkänd som gesäll var man tvungen att gå en gesällvandring för att lära sig yrket från grunden. Gesällvandringen kunde vara i två eller flera år. Gesällen tvingades ofta att byta uppehållsort, eftersom det inte fanns mer arbete där han befann sig. Han fick inte betalt för sitt arbete, så gesällerna bildade ett gesällsällskap som hjälpte till att skaffa arbete och bistå ekonomiskt. Gesällvandringarna upphörde i slutet av 1800-talet. Det betydde att morfar Aldor inte behövde gå på gesällvandring.
Gesäller fungerade som arbetsledare/lärare för lärlingarna och utförde en annan typ av sotning. Dom bar en pipstege samt en raffel på axeln (att skrapa bort sot med). Gesällen bar också ett extra brett bälte, med en 8×10 cm stor mässingsplatta som hade Sveriges lilla riksvapen omgivet av två stående lejon, med dekoreringen placerad på blå emalj. Denna typ av spänne bärs även av dagens sotare.
Sotningsmonopolet upphör
I och med en ny lag som trädde i kraft den 1 januari 2004 upphörde sotningsmonopolet. Det innebär att fastighetsägare själva kan välja vilken sotare dom föredrar, mot att som tidigare varit tvingade att använda den av kommunen anvisade sotaren.
Sotarvisa
I skolan fick mamma Lisa, märkligt nog, lära sig en visa om sotare, den hade tre verser:
Sotare är jag, på taket går jag,
med min raka, min kvast, mitt lod.
Se hur käck här på åsen står jag,
fri och lätt och med hurtigt mod.
6 – Boenden före 1927
Den 23 november 1907 gifter sig Johan Aldor med Maria (Mia) Augusta Agrell i Maria Magdalena kyrka på Södermalm, brudgummen var då 23 år och bruden 34 år! Dom lär ha träffats i den matvaruaffär som mormors syster Ingeborg drev och där mormor brukade hjälpa till, kolla detta. Mormor Mias föräldrar lär inte ha varit förtjusta i hennes val av make, en fattig sotargesäll.
Hornsgatan
Deras första bostad låg på Hornsgatan 180 och den 30 april 1908 föds deras första dotter, Valborg Anna Maria (Ann-Mari). Den 30 december 1908 utökas familjen med mormor Mias dotter, Valborg Kristina (Stina) född den 12 augusti 1902 i Trosa och nu flyttar familjen till Hornsgatan 178.
Luntmakargatan
I juni 1909 flyttade dom till Luntmakargatan 16, eftersom morfar Aldor fått arbete som verkmästargesäll hos sotarmästare Ernst Thure Svensson i Klara.
Den 30 januari 1910 föds deras andra dotter på Barnbördshuset Pro Patria, Valborg Elisabet (Lisa).
Stora Badstugatan – Sveavägen
Från oktober 1910 till januari 1927 bodde familjen på Stora Badstugatan 72, men 1917 ändrades namnet till Sveavägen, där numret blev 94. Huset var byggt 1904, elektricitet och vattentoaletter installerades 1914 i början av första världskriget. (se bilder)
Sveavägen 94, tidigare Stora Badstugatan 72, byggår 1904, i kvarteret Palmträdet, mitt emot Handelshögskolan. Sveavägen skapades mellan 1910–1920, genom att man bland annat fyllde ut Stora Badstugatan och skapade en modern boulevard.
Stora Badstugatan blir Sveavägen, beskrivet av moster Ann-Mari
Stora Badstugatan låg 2–4 meter lägre än nuvarande Sveavägen. Till ”våra” tre hus som var byggda omkring 1904 ledde trätrappor upp till portarna. Jag fick tjära på armen sista gången före igenfyllningen av gatan, mamma tog bort tjäran med smör. På Badstugatan bestod trottoarerna av plankor och man kunde se dagvattnet blänka genom springorna. Vi såg när kåkarna på andra sidan Badstugatan revs och när kvarteret Kronan mellan Kungstensgatan och Rådmansgatan försvann. Där hade det varit en gård med logi för både bönder och hästar som skulle till Hötorget eller någon marknad. På gatan sågs ofta ”kolajdare” som ledde kor tvärs genom stan till slakteriet i Enskede. Så många sandhögar och grusgropar vi hade att leka i när gatan höjdes. Sen rullade ångvältar fram och tillbaka i många år och till sist manglades asfalten, som klibbade härligt mellan tårna i sommarvärmen. Trottoarerna var breda att leka på och vi hoppade hage, spelade kula, lekte affär med skönt ogräs och bollade.
Ann-Maris minnen från Sveavägen: Fritt ur mosters dokument till Lisas 70-årsdag resp. 85-årsdag
Först bodde vi på nedre botten, men efter några år flyttade vi upp till en solig lägenhet på tre trappor. Lägenheten bestod av två rum och kök med en lång tambur, i vilken det fanns två stora serveringsskåp och en garderob. I köket fanns en diskbänk av zink, som måste putsas, en lång fönsterbänk med skåp under samt ett stort skafferi med fönster. Alla besökare var mycket imponerade av den vackra lägenheten.
I närområdet fanns det gott om kälkbackar. Vår bästa kälkbacke var backen på Rehnsgatan från Döbelnsgatan. Några gånger lånade pappa Aldor en bred hög kälke som både Stina, Lisa och jag fick plats på. Oj, så rädda vi var när vi åkte upp på vallen i Vanadislundens långa backe!
Skridskor åkte vi mest på Brunnsvikens bana eller i Vasaparken. Vi hade på oss kappor samt kråkor av sammet på huvudet och galoscher. Vi blev genomvåta av snön och huden blev alldeles röd och vi fick smörja in oss med glycerin, sprit och rosenvatten.
Från Ved- och Mangelboden på Rehnsgatan kom på vintern en gubbe och tömde ut en säck ved på köksgolvet. Veden fick vi trava in i ett hål bredvid vedspisen och stoppa ner resten i den väggfasta vedlåren.
I grannhuset 92an höll vi gärna till, vi klängde på piskställningen i trä på gården, sprang i deras källargångar och bollade i deras fina port. På vår går hoppade vi hage och ritade, men värden sa att vi inte fick rita så mycket och inte bolla på väggarna, eftersom huset var nyputsat efter kriget. Vi hälsade och neg djupt och öppnade porten flera gånger om dagen åt tanterna som passerade.
Både Lisa och jag gick varje dag den långa vägen till Matteus skola vid Vanadisvägen. En gång, på väg till skolan, blev Lisa påkörd av en bil, chauffören åkte till Sabbatsbergs sjukhus med henne. Efter sjukhusbesöket kom han hem till oss, bärande på Lisa, och då blev mamma Mia mycket rädd! Vi gick sju år i Matteus skola och därefter fyra år i Högre folkskolan.
Mamma Mia handlade på Hötorget, i synnerhet på lördagarna, då hon kom hem med stora kassar fulla med grönsaker och bär, som vi fick rensa! I 92an fanns ett ”magasin” med särskild mjölkavdelning, allt enligt lagen. Många handlade på bok, men det gjorde aldrig vår familj! (se bild Lisa handlar)
Kläder hade vi inte så mycket, vi ärvde efter kusiner och efter varandra. Moster Ingeborg (se bild) sydde och ändrade åt oss.
Ibland, på lördagar eller söndagar gick vi den långa vägen till Lilla Värtan, fullastade med matsäckskorgar, filtar och hängmatta. Vi var där hela dagen, badade, lekte medan föräldrarna plockade bär eller svamp.
Varje sommar hyrde pappa ett sommarställe, det kostade mellan 50—100 kronor för hela sommaren. Vi fick ta med en tung låda med köksgrejer och en 2 meter lång säck med sängkläder förutom koffert och väskor. Vi åkte i en öppen droskbil till båten eller tåget. 1916 hyrde vi i Gnesta, 1917 Åkersberga, 1919 Viggbyholm, 1921 Tynningö, 1923 Lidingö, 1924 Ljusterö,1925 Erikslund och 1926 Kalhäll. 1922 låg mamma Mia hemma i blodpropp och då inackorderas vi hos familjen Selinder i Norberg.
Vi hade alltid modellera, papper, färger och spel hemma. Pappa Aldor satt med oss och ritade eller läste. Högläsning ur Strindbergs med flera författares verk förekom ofta. Verser skrevs mest av mamma Mia och Lisa och av mostrarna förstås.Julklappsverser i långa banor. Pappa sjöng ”Björneborgarnas marsch” och till vår stora förtjusning ”Bagar Bergman är död, han har bränt sig på ett bröd”. Mamma Mia sjöng också bland annat ”Björkens visa”. Morfar Aldor tog med sig familjen på olika föreläsningar i bl.a. Viktoriasalen och på Arbetarinstitutet. Man besökte också museer och utställningar och gick på Dramaten och på parkmusiken.
Mia och Aldor var gladlynta personer med mycket humor, och många intressanta personer kom på besök, allt enligt moster Ann-Mari. Mamma Mia lagade god mat och gästfriheten var stor. Det kom även föreningsfolk på besök och styrelsesammanträden hölls ofta hos oss, eftersom pappa Aldor var aktiv i Stockholms Allmänna Schackklubb och i Skorstensfejarmästarnas förening.
Lisas minnen från Sveavägen: Fritt ur dokument skrivna av Lisa, samt muntliga berättelser
När jag var barn var Stora Bastugatans nivå ca 3 meter lägre än nu och vi fick uppleva hur det ena huset efter det andra revs långt in på 1920-talet. Kvarteret Palmträdet mitt emot Handelshögskolan byggdes 1904–05 och man visste redan då att gatan skulle höjas, så det byggdes höga trätrappor upp till portarna.
En detalj jag minns var när den första rundade kantstenen lades i hörnet av Kungstensgatan-Sveavägen. Förut hade trottoarkanterna en helt rät vinkellinje helt utan rundning, första rundningen var en ynka sten. Men hästkärrorna brydde sig inte om trottoarkanter, de sneddade över trottoarerna i gathörnen och det skramlade ordentligt för gummihjul på hästekipage var ju otänkbart då. Dessutom blixtrade det när hjulens järnskoning stöttes mot graniten.
När Sveavägen var ny och bred utanför vårt kvarter (Palmträdet) planterades träd på trottoaren.
I vårt hus hade Hanna Hedström sitt rånbageri. Hon levererade rån till sjukhus och affärer. En gång i veckan fick vi köpa en ”stor” korg full med sekunda rån för 5 öre.
När pappa höll till nere i vår vedkällare och sågade och högg ved för vinterbehovet, då var det inte roligt att gå nerför den svarta källartrappan och den långa gången till källarkontoret, för att tala om att maten var färdig. När han vilade från det hårda jobbet med veden hade han lyktan släckt av sparsamhetsskäl och för att höra råttorna. Man fick inte vara mörkrädd på den tiden. Det fanns inget trappljus i vår uppgång efter klockan 9 på kvällen. Vartefter vi växte upp fick vi varsin liten ficklampa att lysa oss med om vi var ute så sent någon gång.
Vi ska inte glömma de fina varma tofflorna eller toffelkängorna, som pappa Aldor sydde åt oss av sin egen avlagda vinteröverrock och hur han lagade fruktsoppa, när mamma låg sjuk i blodpropp. Mamma Mia hade bett honom köpa torkad frukt och sagogryn: 1 hg av vardera ringäpplen, aprikoser, päron och sagogryn, men har tyckte det verkade snålt tilltaget, så han köpte dubbel sats (minst). Mamma talade om vilken panna han skulle använda; hon var ovetande om fördubblade kvantiteten. Efter en stund kom pappa in till henne och sa att pannan var full. Ja, då fick han väl ta en panna till. Om en stund kom tillbaka och sa: ”Nu är den fan full också”. Vi åt en härlig fruktsoppa länge.
När pappa gick hem från jobbet i Klara passerade han den gamla fina Hötorgshallen, och då passade han på att köpa färsk fisk. De dagarna blev det alltid mycket sen middag, för då rensade pappa själv fisken med oss ungar stående omkring, för vi skulle lära oss fiskens anatomi.
Under kriget (första) vankades det ibland härsket amerikanskt sidfläsk. Då kunde man få en mycket liten bit på på sin tallrik och 3 små potatisar och en bit hårt bröd utan smör. En tid kom en gubbe, en gång i veckan, med en stor flaska mjöd, eftersom mjölken var ransonerad. På söndagarna delade mamma och pappa på 1 flaska pilsner – den räckte till 2 mål.
Ann-Mari hade ett enormt sysselsättningsbehov och hon fick tidigt gå på ”tekniska skolan” bakom Hötorget och där fick hon sitt skaparbehov i teckning tillfredsställt. Ett år senare erbjöds undervisning i tyska för fröken Trewsky och då fick Ann-Mari börja där istället. Det hade hon stor nytta av, när Berta kom som krigsbarn från Tyskland, till den snälla familjen Bornholm, som bodde 2 tr. upp i gathuset och hade pojkarna Gösta och Emanuel. Då fick också vi andra mindre ungar våra första lärospån i tyska: Du bist ein Esel – Du bist ein Dumkopt med mera.
I 10–12-årsåldern byttes ”sagostunderna” ut mot söndagsskola och senare juniorförening i Betelkapellet. I juniorföreningen blev Ann-Mari snart utsedd till kassör och med pappa Aldors hjälp klarade hon av det galant.
Jag och min syster Ann-Mari lekte mest tillsammans med syskonparet Inga och Gösta Andersson. Vi lekte också med Gustaf Ask, som bodde med sin faster och farmor i ett litet rum inåt gården på Sveavägen 92. Dom bodde innanför den hattaffär som fastern drev. Både fastern och farmodern var frälsningssoldater, så han fick inte gå med oss till ”sagostunderna” i Folkets hus. En gång när jag var i 10-årsåldern, skulle jag få en ny hatt. Vi hade valt ut en stråhatt, men på undersidan av hattbrättet satt en stor vägglus, Gustafs faster knäppte bara bort lusen med fingret, som om ingenting hänt. Det blev inget av med det hattköpet. Vägglöss var en plåga på den tiden, men hemma hos oss fanns det inga löss, så mamma Mia blev mycket upprörd av händelsen.
Vägglössen följde vattenledningsrören genom trossbottnarna, så ofta blev hela hus angripna. Bergsundsområdet hade länge stämpeln på sig att vara mycket drabbat av vägglöss. Cyanväte användes för att röka ut lössen – en mycket giftig gas, som vållade skalden Dan Anderssons död på ett hotellrum i gamla Klara år 1920. Man satte upp röda lappar 20×20 cm på dörrarna där Cyanväterökning pågick, men gasen spred sig ofta mellan lägenheterna genom den dåliga isoleringen. All träinredning i lägenheterna var ju byggd på plats av spåntat trä och även golven och det var en idealisk boplats för små kryp.
Vi lekte mycket kurragömma och hoppade hage så använde vi olika räkneramsor bl.a.
Singalingali uppå fiskar uppå lajti
alla mina tjafs uti binga bånga bej
upp skudderu skudderumpen stumpen
upp skudderuskudde rullan lej.
Kinkan, kånkan kolli kolli vejsan
kinkan går, kinkan går
Abo abo u.
Abra kadabra mi sinka mi so
sibbidej sibbido
extra lara Kajsa Sara
häck väck
välling säck
ut med deck
du långe man
ja, just du.
Det fanns ett gjuteri i närheten och där strömmade det alltid ut varm luft, det var skönt, för inga flickor hade långbyxor på den tiden så man frös alltid. Frälsningsarmén hade ett härbärge med ingång från Rehnsgatan och en dag, omkring 1920, när jag var på väg till skolan, kom det ut en massa indianer därifrån. En del av dom hade fjäderskrudar på huvudet, det är något jag aldrig glömmer.
Min goda vän Rita Niska hade en dansmus, men också en katt, så musen behövde omplaceras. Jag tog med den hem och frågade om vi kunde ta hand om den, men mamma Mias svar kom snabbt, ”endera ska råttan eller jag ur huset”. Men musen fick stanna och till slut blev mamma Mia riktigt förtjust i den och det slutade med att vi hade många fler dansmöss. (finns beskrivet i moster A-Ms dok)
7 – Huset på Stjärngossevägen 108 i Liseberg enl. Gunnel med hjälp av Inga
Den 1 april 1926 blev morfar Aldor utnämnd till Sotarmästare i den nybildade 19:e trakten,
Älvsjö-Örby, ett villaområde som var under uppbyggnad i Brännkyrka församling. Det var troligen anledningen till att huset byggdes, eftersom sotarmästaren förväntades bo i den trakt han ansvarade för.
Flytten till Liseberg
Fredagen den 7 januari 1927 flyttar familjen Ahlgren till det nybyggda huset i Liseberg. Mormor Mia är då 54 år, morfar Aldor 43 år och döttrarna Ann-Mari 19 år och Lisa 17 år. Äldsta dottern Stina var redan gift och hade flyttat till Ekerö 1924.
Bostadsytan var på ca 175 kvadratmeter och källaren på 100 kvadratmeter. (se bilder) Huset planerades av morfar med hjälp av moster Ann-Mari och ritades sedan färdigt av arkitekten Erik Amundson. Huset var specialanpassat, eftersom det skulle innehålla en sotarkammare i källarvåningen. Man kan anta att Skorstensfejarföreningen lånade ut pengarna som behövdes för bygget.
Husets disposition
Huset var byggt i trä och bestod av ett källarplan i suterräng, två våningsplan och en vind och det rödbrunt med ljusa dörrar och fönsterfoder, fönstren var spröjsade. Stora delar av källarvåningen bestod av sotarkammaren, som användes fram till slutet av 1940. Det fanns fyra ingångar på huset, en huvudingång med en stor trappa i vinkel, en köksingång också den med en trappa och två ingångar i markplanet, den ena gick till ett litet förråd där morfar förvarade trädgårdsredskap och den andra användes av sotarna. Huset var byggt på en 1177 kvadratmeter stor skogstomt, där man kunde plocka blåsippor, liljekonvaljer, vitsippor och blåbär. Under senare år var hela husets framsida täckt av vildvin och i en rabatt mot gatan fanns det fina rosor som mormor Mia brukade plocka in, där växte också en stor ”buske” löjtnantshjärta, pioner m.m.
Den stora trappan på framsidan avslutades med en veranda. På den stod alltid mormor Mia och morfar Aldor och vinkade av oss när vi varit på besök.
Husets interiör
Gick man in från verandan kom man in i en liten tambur. Om man gick till höger, när man stängt tamburdörren fanns det en liten gästtoalett. Till vänster en relativt stor hall med en trappa i vinkel till övervåningen (se bilder). I hallen fanns tre dörrar, nästan alltid öppna, den ena ledde till morfars arbetsrum, den andra till vardagsrummet och den tredje till serveringsgången och vidare ut i köket.
Hallen var möblerad med en korgmöbel (bild ), numera finns endast bordet kvar. I trappan upp till övervåningen tog tant Rarra (Ragnhild) kort på oss när mormor fyllde år. (se bilder) Tant Rarra var dotter till sotarmästare Oskar Wästerlund och hans fru Alma och familjerna umgicks under många år.
Mitt på golvet i det stora rummet (salen) stod ett matbord med stolar runt om. Där stod också en bokhylla som morfar Aldor låtit en snickare göra, ett svart piano, en schäslong och ett skåp (bild ) med en klocka ovanpå. Vid huvudänden av schäslongen stod en golvlampa med en stor skärm, tillverkad av pappan till kusinerna Britta och Inga, den släcktes och tändes genom att dra i en kedja. Jag kommer ihåg att min lillasyster Annika fick hoppa i schäslongen samtidigt som hon tände och släckte lampan, det var bara hon som fick göra det, eftersom hon vägde minst! Morfar Aldors stora bruna skinnfåtölj stod framför radioapparaten och där brukade han sitta och röka sina Matanzas cigarrcigaretter, om han hade en period då han rökte. Det fanns ytterligare en brun skinnfåtölj som var placerad framför ett av dom två fönstren.
Till höger, efter bokhyllan fanns det vikdörrar som ledde in till morfars arbetsrum och dom stod nästan alltid öppna. I arbetsrummet fanns det två skrivbord, ett skrivmaskinsbord med en grön skrivmaskin på. Morfar Aldor hade en kontorist, fru Nyström, som kom en gång i månaden och skrev ut dom räkningar som skulle skickas till kunderna. På ett av skrivborden stod en svart Halda räknemaskin, den hade en vev på höger sida och var utrustad med en pappersremsa. Bokskåpet, med glasdörrar, som också stod där innehöll många spännande saker för oss barn, men sist men inte minst stod där en säng som morfar vilade sig på under dagtid. Den fina väggklockan (bild ) ovanför sängen, som det var så roligt att se morfar dra upp, hade han fått köpa av någon som kommit på obestånd.
Längst in i serveringsgången, alldeles utanför köksdörren, stod ett stort brett, c:a 90 cm högt, ljusorange restaurangkylskåp med två dörrar. På väggen till vänster ovanför kylskåpet hängde en telefon och ovanför den en konstig svart låda med siffror (porttelefon), ringde man på köksdörren ramlade siffra 2 ner, var det på ytterdörren kom siffra 1 ner. I serveringsgången fanns också alla köksskåp samt ett litet bord på motsatta sidan att ställa porslinet på. I ett av skåpen förvarade mormor Mia karameller, Kungen av Danmarkoch en ask rosa Emser-tabletter.
Till höger i köket fanns en vedspis, men också en elektrisk spis med två stycken plattor. Skafferiet, som låg i ett hörn, var stort och hade ett litet fönster. I köket fanns också ett litet bord där man åt när man inte hade gäster. En dörr ledde ner till köksingången och källartrappan.
När man gick nerför källartrappan kom man till en korridor med två dörrar. Om man gick in i den första dörren till höger kom man först till tvättstugan och därifrån ett par trappsteg ner, till pannrummet. Vi barnbarn fick inte gå ner i själva pannrummet utan fick stå i dörröppningen, ovanför trappen, och se på när morfar skyfflade in koks i pannan. Om man fortsatte förbi tvättstugedörren och dörren till torkrummet (tidigare matkällare) kom man till flera mindre rum som tidigare varit del av sotarkammaren, i ett av dom fanns plåtskåpen kvar, som sotarna använt att hänga sina kläder i.
På övervåningen fanns en stor hall med en balkong utanför, tre sovrum, ett badrum och en mangelbod. Badrummet hade ljusmelerat grönt kakel, inkaklat badkar, en bidè och ett vitt golv. Från mangelboden kom man upp till vinden via en smal trappa och där var det spännande att få leka.
Man köpte nya vita möblemang åt Ann-Mari och Lisa, delar av det finns kvar hos olika barnbarn. (se bilder) En ny sovrumsmöbel köptes också, mörkbetsad som var modernt på den tiden, tyvärr är det enda som finns kvar i original, två pottskåp med marmorskivor ovanpå. Byrån och stolarna finns också kvar, men är ommålade. (se bilder)
Grannar
I huset mittemot bodde familjen Ahlfont, dom hade en mjölkaffär och ett bageri i källarvåningen på sitt hus. Det var så spännande att få gå ensam och handla där, man fick ofta köpa brysselkex åt mormor Mia. Ibland fick jag gå in i bageriet, som låg bakom affären, och hälsa på bagarmästaren, jag kommer ihåg att det var jättevarmt och mycket lågt i tak. Några gånger fick jag hjälpa till i affären, måtta upp mjölk, väga kakor och stämpla in priserna på det ålderdomliga kassaregistret.
Två hus längre ner på gatan fanns det ett skomakeri. Skomakaren var duktig och var den som byggde upp morfar Aldors ena sko, så att man inte märkte att han var aningen låghalt.
I närheten låg torpet Anneboda (se bild), som drevs av familjen Eriksson och där fanns häst, kor och förstås höns. Dit gick mormor och köpte ägg och om vi barnbarn var på besök fick vi följa med. Vi tog alltid med oss dom gamla äggskalen, dom skulle krossas och ges tillbaka till hönorna, så dom skulle lägga ägg med starka skal. Ibland kom fru Eriksson hem till mormor med äggen och då var hon alltid klädd i bästa kappan och hatt och gick in genom köksingången. På sensommaren la mormor in en del av äggen i en kruka med vattenglas, som under vintern förvarades i matkällaren. Vattenglas är ett konserveringsmedel för råa ägg i syfte att göra äggen tillgängliga året runt. Det köptes, som ett pulver, vanligen på apotek, och rördes ut med vatten, jag tyckte det såg ut som risgrynsgröt. Det var roligt när man fick följa med ner i källaren och hämta upp äggen. Det gick åt många ägg hos mormor, eftersom hon nästan alltid hade en pannkakstårta i sitt skafferi, det var mums för oss barnbarn.
När mormor Mia gick bort 1953, strax efter sin åttioårsdag, så sålde morfar Aldor huset. Han flyttade in hos sin dotter Ann-Mari, på Vältstigen 12 i Älvsjö, där han låtit göra i ordning ett rum i källarvåningen. Min kusin Inga, som var 11 år när han flyttade in, tyckte det var toppen att ha morfar hemma när hon kom hem från skolan. Morfar bodde där fram till sin död 1960.
7.1 Vardagslivet i huset på Stjärngossevägen
Mormor Mia var, som dom flesta fruar på den tiden, hemmafru. Morfar Aldor hade ju sitt kontor och sotarkammare i huset, så han var förmodligen hemma ganska mycket. Sent 40-tal fick han en ny trakt inne på söder och då hade han sin sotarkammare på Östgötagatan. En gång i månaden kom fru Nyström, hon skrev ut alla räkningar och tillhörande kuvert. Mamma Lisa har berättat att hon gick till fots och levererade räkningar i till exempel Örby. Hon var hemma och skulle vila upp sig under våren och sommaren 1927, eftersom hon led av anemi.
Varje morgon drack mormor Mia ett glas citronvatten, gjorde lite lätt gymnastik och tog därefter en kall dusch.
Ibland kom det luffare, dom bjöds alltid på en smörgås och ganska ofta fick dom 1 krona när dom gick sin väg. Om dom hade något att sälja så brukade mormor eller morfar alltid köpa.
Ganska snart efter inflyttningen dök en katt upp från ingenstans, som katter kan göra, han fick stanna kvar och döptes till Kasper. (bild )
Av vykort och brev (Lisas brev) ser det ut som mormor Mia och morfar Aldor reste en hel del i både Sverige, Norge och Danmark. År 1934 gör dom en stor rundresa i Norge med besök ibland annat Oslo, Bergen, Trondheim, Ålesund, Molde, Geiranger. Inga har berättat att varje gång dom lämnade huset, gick morfar Aldor runt och stängde alla dörrar för att eliminera eventuell brand.
Under den varma årstiden pysslade man i trädgården, på hösten syltade och saftade mormor. Dom plockade svamp, morfar Aldor var en riktig svampkännare. Mamma Lisa och morfar Aldor spelade schack, det fanns också brädspel och ett superfint couronnespel, som morfar låtit en snickare tillverka.
År 1947 blev morfar Aldor medlem i Juliaborgs andelstvätt, han betalde då 50 kr och 1953 ytterligare 50 kr. ”Föreningens syfte var att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att idka tvättinrättningsrörelse samt annan i samband därmed varande ekonomisk verksamhet.”
Flera bekanta utan badkar och/eller varmvatten kom på besök och fick bada i familjens badkar. Det hände också att vissa bekanta kom och bad/tiggde pengar och vad jag hört gick dom inte hem tomhänta.
Varje torsdag kom tant Ströberg och hjälpte till med städningen, jag kommer ihåg att hon piskade mattorna så att dammet yrde. Vår och höst var det storstädning och då fick tant Ströberg hjälp av fru Sjöblom. Dom bodde båda två på Lisebergsvägen i husen intill varandra, båda husen är numera rivna.
Under vår och höst, när vår familj hade varit i sommarhuset på Vendelsö, passerade vi ofta Liseberg, där mormor och morfar bjöd på söndagsmiddag. Vi kunde bland annat få kalvstek med gräddsås och pressgurka, dillkött med en underbar sås, kalops med rödbetor, det vill säga den tidens husmanskost. När vi skulle åka hem hände det ibland att man fick en 2-krona av morfar, ett belopp som senare höjdes till en 5-krona, då var man lycklig. När vi åkte hem stod både mormor och morfar på verandan och vinkade, mormor hade en näsduk i handen som hon snurrade runt när hon vinkade av oss.
Så länge mormor Mia levde firade vi Jul i Liseberg tillsammans med moster Ann-Mari och våra kusiner Britta och Inga. Morfar Aldor hade en speciell procedur när han skulle öppna sina paket, först vände och vred han på paketet, läste från vem det var, så knöt han upp snöret och snurrade ihop det. Sen kom turen till papperet, som togs av mycket noggrant och veks ihop och när julklappen väl var framme blev han ”mycket överraskad” av innehållet, även om det var samma som året innan, det vill säga en burk Matanzas cigarrcigaretter.
Brev från Lisa till Mia Ahlgren på resa i Norge 1934
Älvsjö den 8 augusti 1934
Kära små barn!
Tack för brev i dag. Vi mår kul. Kasper löper inte och inte vi heller. Vi har haft riktiga semesterdagar den här veckan. Här har varit så hemskt varmt så har vi varit till Långsjön en dag och till Flaten i går och i dag. Där är härligt och varmt i vattnet och trevligare publik än vid Långsjön, där det är mest busungar och grumsigt vatten. Vi dricker kaffe och äter smörgås på Norma alldeles vid sjön för 1:10. Väldans billigt och gott.
I dag såg jag Astrid Ståhl där ute, men hon var inget vidare pigg. Hon har bara arbete en del av dagen och kanske inte så roligt hemma. Å så såg vi grannen Johanssons pojke i sin indiankanot, han var och köpte cigarretter där, för han campar i norra delen av Flaten. Annars har vi inte sett några bekantingar.
Jag har fått en fin varpaknota av en av medlemmarna i Lisebergs V.K. en avlagd d.v.s. stenen var avlagd. Vi var nere ett tag i går kväll och den nya stenen gick så fint och stannade medsamma den slog ned.
I måndags var vi till Stina och Kalle, Kalle hade litet ont i magen och feber, det var väl någon sorts matförgiftning eller förkylning: Fred och Alma var också där och så förstås Villy och Linnea, så vi satt ganska trångt.
I går ringde vi till Sjöbloms och hörde hur dom mådde. I måndags hade deras dörrlås gått i baklås precis som vårt så de fick ta en snickare som bröt upp dörren åt dem. Annars mådde som bra.
Ann-Mari och Harry var i stan i går och skrev hyreskontraktet för den där lägenheten på Södermannagatan, så dom är visst glada, fast dom inte får rum med linneskåp någonstans.
I går hade vi kort från Sjöbloms och Birgit. Hon kommer till stan’ om en vecka, var visst ledsen få lämna sina ungar, som är skapliga i år. Sjöblom hade haft en härlig och lugn resa till Gotland, men från Gotland till Kalmar var det nog guppigt.
Fru Ahlfont och Hans kom hem i söndags, och grabben är visst skrikigare än vanligt. Lilla kotten har varit framme ett par kvällar och druckit mjölk. I måndags åt Kasper för 52 öre kött för det fanns ingen strömming att få och han var så hungrig. Han kom nyss in och åt 6 strömmingar. Ann-Mari ligger på soffan och frågar om jag skriver om en så trevlig karl som vi träffade på stranden i dag, när vi satt och solade oss och inte tog oss något vidare bra ut och inte han heller för resten. Han sa att han var en sådan där olycklig varelse som alltid måste äta på restaurang, men han visste tydligen inte att det var lyckan.
Nu är vi ganska sussiga, så jag orkar inte skriva mer och här har inte hänt något mer än ovan relaterade. Jag vattnar blommorna å de’ och tvättar halsen var morgon, man blir inte vidare ren av sjövattnet. I morgon tänkte vi också ge oss ut om det blir vackert.
Ska vi spara alla tidningarna?
Hjärtliga hälsningar från Ann-Mari o Lisa o Kasper
Han ligger inne varje natt. Det stod 1 liter krusbär på kökstrappan i går. Håle vet varifrån dom kom.
Kusin Ingas minnen
Omkring 1950 när jag, Inga, börjat skolan, brukade jag åka till mormor Mia och morfar Aldor efter skolan, om det inte fanns någon hemma i radhuset på Vältstigen. Jag tog då buss 65 och åkte till Parkudden och sedan gick jag till Stjärngossevägen 108 där mormor och morfar bodde. Väl där fick jag ibland mormor Mias berömda pannkakor med blåbärssylt och grädde eller kanske varm mjölkchoklad med en smörgås. För att inte bli kall fick jag sitta i serveringsrummet och äta. I salen spelade mormor och jag kort eller la pussel.
Om jag ville spela på pianot eller titta i en bok fick jag först tvätta händerna. Morfar Aldor hade köpt färgkritor och ritblock, så jag ritade också en hel del. Utomhus fanns både hängmatta och gunga, dom togs alltid in på hösten och sattes upp igen på våren. Ibland gick mormor Mia och jag och handlade på Konsum som låg vid Parkudden. Personalen kom snabbt med en stol åt mormor Mia så hon kunde sitta och ”handla”, varorna kördes sedan hem av en springpojke på cykel. Det hände också att morfar kom hem, alltid i en droska, med lådor fulla av frukt, kött och godis. När jag skulle åka hem igen följde mormor Mia med till busshållplatsen.
Gunnels minnen
Hösten 1945 när jag var tre år gick jag ensam till mormor och morfar i Liseberg från lekparken som låg i ett skogsområde strax ovanför L M Ericssons anläggning. Jag hade varit i lekparken med Ann-Charlotte (ett grannbarn) och hennes barnflicka, men när vi nästan var hemma kom jag på att min sandhink blivit kvar. Då får du gå och hämta den ensam, jag går hem med Ann-Charlotte. När jag hämtat hinken, tyckte jag tydligen att det var närmare till Liseberg där mormor och morfar bodde. Jag började traska med hinken i handen, gick förbi LMEs anläggning, under bron som spårvagnen gick på och över Södertäljevägen, genom Västberga industriområde, över järnvägsbron och in på smågatorna som ledde till Stjärngossevägen (ca 3 km). Mormor var på baksidan när jag kom, kära barn kommer du, men var har du mamma och pappa? Snart insåg hon att jag var ensam och då gick hon in och ringde till mina föräldrar, men dom var inte hemma eftersom dom var ute och letade efter mig, men dom kom körande efter en stund. Jag kommer bara ihåg vissa delar av detta, men jag har ju fått det berättat för mig många gånger.
Ibland när mina syskon eller jag var sjuka fick jag bo hos mormor och morfar. Det var spännande, eftersom det fanns många roliga saker att titta på, bland annat en stor låda med vykort inköpta under deras resor. Jag fick bo i mamma Lisas flickrum och i garderoben där fanns det gamla kläder och skor, som jag kunde klä ut mig med. I morfar Aldors bokskåp fanns det en liten mekanisk sotare, tillverkad av Schuco i Tyskland. Morfar var väldigt rädd om den, men om man bad, tog han fram sotaren, skruvade upp den och då fick man se den gå runt och höja och sänka stegen den bar på.