Anders skolgång 1954 till 1963

 

Anders skolgång 1954-1966

Then onward in my journey I come to understand
That every hair is numbered
like every grain of sand.   Dylan 

Så min resa genom livet har fått mig att förstå
Att varje sandkorn är noterat
Likt varje vajande strå

Inledning

Detta är nedskrivet under en underbar semestervecka på Kreta, i början av september 2018.

Min avsikt är att beskriva tidsandan under min skolgång. Det kalla krigets stämning. Sossarnas uppbrytning av den gamla skolan. Olika lärarkoncept. Bra och dålig pedagogik. Vad en duktig lärare kan innebära i ett barns liv och vad en dålig kan bryta ned och förstöra en individ.

Allt är skrivet så nära sanningen som jag kan eller kanske mera som jag kommer ihåg, det har gått några år. Säkert kan detaljer vara fel.

Alla namn på personer är riktiga

Tyresö september 2018.

 

Prolog

Det sägs att i en människas liv sker en del händelser, ytterst få kanske bara tre, fyra, som är av en så omtumlande karaktär att dom sitter inetsade för evigt i minnet. Man minns exakt var man befann sig, vad man gjorde och tiden. Gemensamt för dessa händelser är att de är oväntade och mycket speciella. De kan vara positiva eller negativa. Det är inte när ens första barn föds eller när man vinner på lotto.

Dom sitter inbrända i hårddisken och har en egen ”knapp”. (tekniker svammel förlåt)

För min del kan jag återge denna:

Oktober 1962 klockan 15:45 gårdsplanen Statens Försöksskola Linköping.

Han gick ut ur skolan och mot cykelstället. Plötsligt kände han tydligt att nått var fel. Han stannade upp och tittade sig omkring, inte ett ljud hördes inte ett rop från barn inga ljud från bilar eller bussar. Klockan på den gula tegelväggen visade 15:42 . Över klockan stod skolans emblem, SFL. Han lyssnade igen, knäpptyst. Han frös till i hela kroppen, vad är det som händer?

Istället för att cykla till stan, som han tänkt sig, cyklade han hem. Han mötte ingen på vägen.

När han öppnade dörren hemma kom hans mor omedelbart ”Bra att du kom hem” sa hon .” ”Tredje världskriget kan bryta ut när som helst, Sovjets flotta är på väg mot Cuba .

Den 27 oktober hände en av de mest dramatiska händelserna under Kubakrisen när den sovjetiska ubåten B-59 attackerades av US-amerikanska skepp genom sjunkbomber. Delar av besättningen trodde att det tredje världskriget hade börjat och bland andra B-59:s kapten ville avfyra den kärnvapenladdade torpeden ubåten hade ombord. Men det krävdes att de tre högsta officerarna godkände användningen vilket en av dem, Vasili Arkhipov, inte gjorde. Om torpeden med sin sprängkraft på 10 kiloton hade blivit avfyrad hade detta förmodligen lett till ett tredje världskrig, vilket Arkhipovs beslut förhindrade. (wikipedia)

 

Folkungaskolan Linköping 1954 till 1958

Folkungaskolan är en kommunal skola i Linköping, grundad den 8 september 1914. Byggnaden ritades av arkitekten Axel Brunskog och färdigställdes 1914. Idag fungerar skolan som både mellanstadiehögstadie– och gymnasieskola.

Förstaklass

Jag började första klass i september 1954 i Folkungaskolan. Varför det blev just den skolan och inte den närliggande Tornhagsskolan? Den var inte bygd då helt enkelt.

En släkting till min far hade starkt rekommenderat en mycket duktig lärarinna vid namn Karin Seger (1920- ?) . Jag kan tycka att rekommendationen, som kom från en ogift ”nucka” (ej PK jag vet), borde fått min mor att dra öronen åt sig.

Men så blev det Folkungaskolan. Den väldiga byggnaden tornade upp sig och satte skräck i mig minns jag, från dag ett.

Karin Seger visade sig vara en mycket vän och vänlig person. Utåt.

I själva verket var hon en smygsadist och förde ett veritabelt skräckvälde hos de små barnen och med tydliga gunstlingar bland dem.

Jag tillhörde inte dom.

 

klassfoto 1 klass utomhus

En lektion i första klass

Alla de små barnen satt vid sina bänkar och hade skrivlektion. Bänkarna var på Segers order utstyrda med små dukar längst fram till höger, nedanför det uppfällbara skrivlocket. På duken låg psalmboken prydligt upplagd. Alla skrivböcker mm låg givetvis i bänklådan.

Han hatade skrivlektioner. Det var (och är) nått fel på hans skrivmotorik. Han hade (eller har) inga problem med att pilla ihop nästan vad som helst med fingrarna men skriva gick inte.

”Ta fram pennor (stålpennor) och bläckhorn” kommenderade Seger.

Rassel och slam.

”Ta fram skrivböckerna” fortsatte hon.

Nu var det dax, han doppade skrivspetsen i bläckhornet, inte för mycket inte för lite. Han började med stora A. En rad skulle skrivas mellan linjerna. Efter halva Aet darrade han till och en stor bläckplump spred sig över sidan. Kallsvetten började bryta fram i pannan kände han. Tjejen som satt bredvid fnittrade till. Hon hade redan perfekt skrivet hela sidan.

Givetvis uppfattade Seger detta och i ett jehu var hon vid hans bänk och noterade med bekymrad min katastrofen. ”Ta fram läskpapper och börja om” sa hon i mycket sträng ton, vilket givetvis fick honom ännu mera spänd.

Han plitade på och plötsligt var Seger där igen.

”Kan du lägga min penna på katedern” sa hon i en mystisk ton.

Seger hade en mycket fin reservoarpenna, han darrade när han tog i den.

”Nåååo ” sa hon.

Visst kunde han göra det, det var bara ett problem, ett stort problem, han hade ingen aning om vad ”katedern” var för något. Så han satt kvar och tittade sig hjälplöst omkring.

Det fanns ingen hjälp att få. Hela klassen iakttog skådespelet.

Seger som nu börjat misstänka att han obstruerade höjde tonen markant.

”Tänker du lägga pennan på katedern som jag bad dig om ” fortsatte hon.

Inget hände han satt kvar. Till slut tog hon ilsket pennan och placerade den själv på katedern.

”Här ska den ligga ” röt hon.

Tablå ….schema 1 klass

 

Intelligens test första klass

Redan nästa dag kom dråpslaget. Seger tog honom lite avsides och sa:

”Anders ska vara på den här personens kontor precis klockan tolv idag ”

”Hon håller till utanför skolan på Folkungagatan två trappor upp ”

”Sen kan Anders gå hem för dagen” avslutade hon med.

Han var helt omtumlad. Varför skulle just han gå dit? Var låg det egentligen? Hur lång tid skulle det ta? Han kände sig gråtfärdig.

Lunchen skulle han inte hinna med insåg han med den tid som var vald.

Hursomhelst lyckades han fråga sig fram och infann sig lite före klockan tolv på kvinnans kontor.

”Du har väl fått lunch ”frågade kvinnan .”För det här kan ta lite tid ”.

”Ja det har jag ” ljög han.

Det tog tid. Under tre hela timmar utan rast utsattes han för diverse frågor som för honom antingen var obegripliga eller konstiga. Oftast bägge delarna. Han svarade så gott han kunde, han fick aldrig reda på om han sagt rätt eller fel.

En fråga löd:

”En man går ut i skogen och plötsligt får han se något hänga från ett träd. Han skyndar hem och ringer polisen.

”Vad var det tror du?”.

Han skruvade på sig, till slut sa han

”En gubbe som gått och hängt sig ”.

Kvinnan tittade konstigt på honom men sa inget.

Detta test är nog det egendomligaste som hänt mig under min skolgång. Inga förklaringar gavs. Mina föräldrar informerades inte varken före eller efter.

Själv misstänker jag att resultatet var bra, för bra, jag var inte efterbliven. Antagligen mörkade Seger resultatet av ren pinsamhet för hennes eget omdöme.

Det var trots allt EN sak som jag var bra på i första klass. Mjaa bra, jag var helt lysande.

Jag kunde läsa ur psalmboken, klockrent, högt, jag stakade mig aldrig.

Anders 1 klass

 

Det räddade nog min överlevnad i första klass.

 

Lektorshagen november 1954

När mitt mörker är som djupast
och min nöd som allra störst
när dom tårar som jag fäller
skulle kunna släcka varje törst
kan jag höra nått djupt inom mej
en svag och bräcklig röst
som vill mildra min förtvivlan
och försöker ge mej tröst
Jag är sällan den som ångrar nått
eller räknar mina fel
Men nu ser jag tydligt mönstret
som jag måste bryta ner
Och i maktlöshetens vrede
i min ångest och min skam
Och i aspens löv som skälver
där anar jag din hand.    Dylan/Wiehe,  Every Grain of Sand

Han lämnade Folkungaskolan sent den dagen. Klockan var nästa fyra. Varför han var sen mindes han inte.

För att komma hem till Kagagatan måste han passera den mörka, ruskiga Lektorshagen. En liten skog med stenar, tallar och buskar. Lektorshagen var ökänd för pojkgäng som härjade där på kvällarna, dom klådde upp mindre grabbar och försvann. Ingen gjorde nått åt sådana saker på den tiden heller.

Det gick att ta den trygga omvägen över Gottfridsberg men det skulle sinkat honom med säkert en kvart. Han var lite riskbenägen redan på den tiden. Av nån anledning som han själv inte helt förstod. Så han valde skogen.

Det var mörkt och kallt. Vattenpölarna var frusna inte ett löv fanns på träden. Stigen genom skogen var bara svagt belyst av några lampor, ledljus inte mer.

Han bar på sin fars avlagda portfölj, bara den kunde utlösa en attack.

Han hade kommit halvvägs nu och allt var lugnt. Han gick ganska raskt men han sprang inte. Det hade varit livsfarligt. Gällde att röra sig så tufft och beslutsamt som möjligt.

Inga vuxna såg han längs stigen.

Han var nästan igenom nu och kunde snart komma ut i säkerheten på Bjälbogatan,  när han stelnade till inombords, men han fortsatte att gå .

Han hade sett ett mörkt huvud dyka upp bakom en sten längre fram. Han spanade åt vänster någon tryckte bakom en stor tall såg han.

Han var säker nu, ett bakhåll längre fram. Han bedömde sina alternativ:

ett; låtsas som ingenting och hoppas att inte bli överfallen

två; öka takten mja skulle nog direkt utlösa anfallet

tre; sätta av plötsligt i full fart och hoppas på överraskningseffekten.

Han valde det sista.

Till en början verkade det som han lyckats, han varken såg eller hörde något bakom sig.

Men så kom dom, precis när han nästan nått ut på Bjälbogatan fälldes han brutalt till marken av ett krokben. Han slog näsan hårt i den frusna marken.

Någon satte sig på ryggen och började utdela slag.

”Han har bara skräp i portföljen ” skrek nån annan.

Han låg ändå ganska nära Bjälbogatan och en vuxen med hund tittade in i skogen.

”Vi sticker” hörde han nån säga och sedan var dom borta.

Han stapplade upp. Näsan blödde och kroppen värkte.

”Hur gick det ” hörde han en vuxen säga. Själv sa han inget.

”Gå hem du ” sa den vuxne.

Väl hemma blev det ett herrans liv.

”Jag ramlade på en sten i skogen ” svarade han …

 

Statens Enskilda Försöksskola Linköping SFL/ Tornhagsskolan 1957  – 1960

klassfoto 3 klass

Området Tornhagen i Linköping byggdes under tiden 1950-60 . Eve Malmquist på skolavslutningFamiljen Samuelsson flyttade in på Kagagatan 1952.

1956 byggdes Tornhagsskolan. Där förlades en verksamhet med den underbara beteckningen Statens Enskilda Försöksskola Linköping, förkortat SFL. Verksamheten organiserades under Eve Malmquist med hans idéer om undervisning som bas. Det var sossetider i Sverige som alla förstår.

Skolan ligger mycket vackert insprängd i Rydskogen. Byggnationen är utspridd med flera låga hus för olika verksamhet.

Mot Stenbrötsgatan ligger järn och träslöjd samt hemkunskap. Sedan kansliet. Därefter huvudbyggnaderna för undervisning två våningshus. Längst mot norr matsal och gymnastiksal.

Mot söder och skogen idrottsanläggning.

 

Ett under sker, från helvetet till paradiset.

När min mor meddelade att jag skulle få börja i Tornhagsskolan from tredje klass trodde jag inte det var sant. Borta var troll, vättar och rövare i skogen och jag var säker på att Seger gnisslade tänder av ilska när hon inte kunde plåga mig nått år till.

På Tornhagsskolan var allt ljust, enkelt, vänligt och bekvämt.

Eve Malmquist hade städslat den mest speciella lärarkår som Sverige skådat, det var jag säker på.

Där återfanns original av alla sorter; alkoholister, pedofiler (sant), genier, tokar av alla slag.

Alla med samma brinnande intresse för utbildning. Det passade mig perfekt.

Längre fram lite mera beskrivningar av några av de mest ”legendariska”.

Tre minuters promenad från hemmet på Kagagatan.

 

Karaktärer SFL

Eve Malmquist (1915-2011) rektorEve M

Låt oss börja med Malmquist själv. En helt underbar person och människa.

Det otroliga fotot från hans arbetsrum på skolan ger en bra bild av hans karaktär och utstrålning. Lysande blick, intelligensen fullkomligt strålar ur ögonen.

Jag besökte hans rum nån gång, säkert av inte helt rumsrena skäl.

Ett par (helt sanna) anekdoter måste jag bara återge.

Kemilektion, Enochson ett riktigt original, predikade om någon kemisk förening. Då knackar det mycket diskret på dörren men ändå fullt hörbart. Enochson vänder sig irriterat mot dörren och vrålar, jag lovar VRÅLAR.

”KOM IN! ”

Dörren öppnas mycket försiktigt och Malmquists huvud dyker upp.

”FÅR jag komma in?”

Viskar han i en diskret ton.

Kemilärarens ansiktsfärg glömmer jag aldrig. VRÅL RÖD var bara förnamnet.

Sedan lyssnade han till lektionen under en halvtimme. Lektionen kemi lektion Anders hade givetvis omedelbart ändrat karaktär …

Nästa anekdot tilldrog sig under ”skolans” dag. Alla discipliner skulle visa upp sig för lärare och föräldrar. Jag befann mig på hemkunskapen. Vi hade bakat en stor tårta att bjuda alla på.

Malmquist som hade kansliet dörr i dörr med hemkunskapen kom att bli första gäst och skulle givetvis bjudas på första bit .

Alla tittade förväntansfullt när han tog första tuggan, nu skulle vi få beröm!

Jag satt mitt emot och minns tydligt hans ansiktsuttryck. Munnen förvreds han såg allvarlig ut, men spottade inte ut nått.

Precis då sa en elev som taget nästa bit

”det smakar ju salt!”

Malmquist ursäktade sig och gick till nästa station.

Det var inget fel på vår hemkunskaps frökens ansiktsfärg heller.

Rotanalysen visade att en av eleverna, Nippe kallades han, hade förväxlat socker mot salt.

En liter socker mot en liter salt.

klassfoto 6 klass

Bertil Ydén  (1923-2011) studierektor, historielärare.

Ydén studierektor en ikon och idol för mig. Energi, vilja, medmänsklighet, entusiasm.

Som om jobbet som studierektor inte räckte var han även historielärare. Jag hade förmånen att ha honom som historielärare. Jag fullkomligt längtade efter lektionerna.

Vilken inlevelse ha undervisade med. Ofta satte han spontant upp små teaterföreställningar. Dom kunde gå till så här:

”Anders”, sa han ” kom med här ”. Så gick vi ut i korridoren.

Han pekade i läroboken.

”Läs in det här stycket och kom in när du är klar och spela den här rollen. Jag spelar den andra ”.

Jag darrade av iver minns jag. Det var inget problem för mig att läsa in några sidor på mycket kort tid och fatta galoppen.

Jag gick in igen i klassrummet och vi spelade upp stycket inför en häpen skolklass.

Det var mitt bästa ämne historia, matematik gick sisådär. Vad en lärare betyder mycket.

Jämför denna lektion med vad jag ska berätta senare om Katedralskolan och gymnasiet fem år senare.

 

Harry Jugård (19??- ??) slöjdlärare.

Legendarisk och känd över hela Linköping på den tiden. Hans slöjdsal och verksamhet på skolan var vida omtalad, många delegationer kom för inspektion. Slöjdsalen såg ut som ny efter flera års användning. Hemligheten var enkel, de två sista veckorna på varje termin fick eleverna ägna åt vård av hyvelbänkar och allt annat. Dom sandpapprades till förbannelse.

Den första fråga jag fick av honom var;

”Vad gör din far?”

”Han är kamrer”, svarade jag pliktskyldigast.

Harry stirrade lite klentroget på mig minns jag och ställde genast en kontrollfråga:

”På vilken firma då?”

”Bloms åkeri ” svarade jag.

”Jaha ” sa han minns jag.

Jag tror det var godkänt.

Han hade ett fruktansvärt humör och uppfattades som mycket sträng, dock med ”ett gott hjärta”.

Vad nu det uttrycket innebär.

Han hade en specialitet, för att hålla koll på sina elever. Längst fram i salen låg virkesförrådet. Därinne fanns en stege och med hjälp av den kunde Harry klättra upp och spana in i salen genom några brädor. Osynlig för eleverna i salen. Det gjorde han ofta! Gud nåde den elev som passade på att göra nått fuffens när Harry ”var borta”. Då kom han utrusande som en furie ur virkesförrådet och utdelade (på den här tiden var skolagan borttagen ” på försök” så Harry riskerade inget) örfilar och hurringar.

Jag klarade mig bra, se foto på mitt enda överlevande alster från träslöjden.

Anders 6D
Anders 6D

Folke Grip (??-??) Kristendomslärare och svenska.

Jag tror han hette Folke i alla fall. En genomsnäll person. Han var lång och hade enorma framtänder och eftersom han ofta log, fick han namnet ”Pållegrip”. Det fick han behålla under hela sin aktiva tid. Det kan min bror intyga, som gick på samma skola 7 år senare. Pållegrip kom han ihåg.

Jag minns även hans Saab tvåtaktare skåp. Hans ögonsten.

Fredriksson biologi

Alla kallade honom Fredriksson. Ett riktigt original, jag gillade honom skarpt jag tror det var ömsesidigt men man kunde aldrig veta med honom. Antagligen alkoholiserad men jag märkte inte mycket av det. Han höll till med sina prylar i skyddsrummet på skolan. Fjärran från solens strålar.

Här en rolig anekdot:

Det här var på den tiden när jag inte ännu riktigt upptäckt att tjejer kunde vara intressanta att umgås med. Så jag drog omkring i skogarna istället och letade efter spännande saker. En solig kväll i slutet av augusti på skyttevallen i Linköping (ett av mina favoritställen) upptäckte jag en osannolikt stor svart huggorm. Jag fångade den enkelt och lyckades hitta en gammal hink att transportera den i. Det första jag tänkte på var Fredriksson. Klockan var säkert fem på eftermiddagen så skolan var stängd. Men han är säkert kvar resonerade jag.

Mycket riktigt i källaren satt han och pratade med en kollega, min engelska lärarinna, Ingegerd Axén.

Dom tittade konstigt på mig när jag helt fräckt kom instövlandes. När jag närmade mig deras bord drog jag upp ormen, stolt.

Axén for ur stolen och kastade sig mot väggen. Fredriksson fann sig bättre han stirrade sen sa han, ”kom med här ” och gick bort till ett stort akvarium där vi placerade ormen.

Historien är inte slut här.

Nästa morgon var det biologi lektion. Plötsligt ropade en av tjejerna till, hon skrek inte. På hennes bänk kröp en två cm lång orm.

”Va gullig” sa hon och tog upp den.

Jag frös till, espingar var dödliga erinrade jag mig.

Efter ett tag upptäcktes espingar i hela lokalen säkert tjugo stycken kröp runt. Dom hade fötts under natten och lyckats ta sig uppför glasytan på akvariet.

Hela klassen lekte med dom. Katastrofen var ytterst nära kände jag.

Jag minns det som igår, Fredriksson sa inget men han vände sig om och gav mig en mycket tydlig blick. Jag reste mig och gick runt och plockade upp alla espingarna, la tillbaka dom i akvariet och sköt till glasskivan så dom inte kunde komma ut igen.

Fredriksson kommenterade inte episoden med ett ord och lektionen fortsatte som om ingenting hänt …

Jag fick aldrig något toppbetyg i biologi, kanske berodde det på taskigt omdöme. Från min sida

Per på skolavslutning.Per på skolavslutning

 

 

 

 

 

bet ygsbok
bet ygsbok

Katedral skolan i Linköping 1963 till 1966

Katedralskolan i Linköping grundades år 1627 och är således Sveriges fjärde äldsta gymnasieskola efter Rudbeckianska gymnasiet i Västerås, Thomasgymnasiet i Strängnäs och Katedralskolan i Lund. Skolans motto är tradition och utveckling.

På det lilla torget som vetter ut mot Vasavägen står Tage Danielsson staty. Stadens store son åtminstone en av dom. Min svenskalärare, den på den tiden legendariske Lalle Nystedt, brukade låna ut sin cykel till honom berättade han lite småstolt på svenska lektionerna.

Salarna är murriga och bastanta. Aulan gigantisk. Prick 8:00 stängde vaktmästaren de enorma ekportarna och sedan vidtog gudstjänsten 8:15. Klockan 9:00 började den första lektionen för dagen.

Utbildningens mål var givetvis studentexamen på klassiskt vis med examinatorer och avgörande förhör den sista dagen som var ”utspring”. Med anhöriga väntande på gårdsplanen.

En grym procedur där dom som inte klarade sig fick drypa av ut på baksidan medan föräldrar väntade på framsidan.

Under mina år där upplevde jag en klar brytningstid mellan unken pennalistisk pedagogik och fantastiskt nytänkande.

Jag ska beskriva exempel på båda senare.

Några få från SFL Tornhagsskolan gick vidare till gymnasieutbildningen på Katedralskolan, kanske tre, fyra av vår klass på 30 elever.

Killarna på reallinjen tjejerna på latin.

Omställningen var brutal minns jag. Min bäste kompis Lennart Gullander, som varit mönsterelev på SFL klarade inte omställningen utan dukade bokstavligen under, vad jag led med honom.

Han gick om tredje ring tre gånger men det hjälpte inte.

Allt skilde sig mellan Malmquists skola och Katedralskolan.

Miljö, disciplinkrav, inkompetenta lärare(obs ej alla) och så givetvis mycket ökade krav i undervisningen.

Jag gungade själv till rejält minns jag i första ring, men mycket tack vare en del lärares stöd lyckades jag komma på benen.

Andra och tredje ring var under full kontroll. Jag nådde mitt mål att med bred marginal komma in på KTH i Stockholm.

Min klassföreståndare hette Margareta Flink (f. 1935), en helt klassfoto 2 ringunderbar person. Varm och engagerad. Jag var bra på engelska redan från grundskolan. SFL införde engelska from tredje klass. Men under Margaretas coaching blev jag bäst i klassen. Hon ville jag skulle tentera upp till stor A minns jag, men jag avstod. Korkat tycker jag nu.

Hon lever ännu idag jag har försökt söka upp henne, kanske minns hon mig. Men hittills har jag inte lyckats.

Historie lektion Katedralskolan 1963

”Den som inte har ett mål
Kommer kanske ingenstans
Men utan mål i munnen
Har man ändå ingen chans
Den som bullrar lyckas bäst
I en värld där
Tomma tunnor skramlar mest”   Ola Magnell, Tomma Tunnor

Min historielärare hette Rudelius (1911-1993) dvs 52 år , förnamnet har jag förträngt, men han hette Karl -Elof. Det bästa man kan säga om honom var att han var av ”den gamla stammen ”. Där slutar dock allt positivt vad mig anbelangar.

Nu är jag elak men; han såg ut som en gammal skallig råtta som går på bakbenen med en elak plirande blick. Han utövade en kadaverdisciplin under lektionerna.

Här är en typisk lektion:

Klassen väntar på Rudelius ankomst. Han kom aldrig försent det måste jag ge honom.

Klassvakten spanade i korridoren och när Rudelius närmade sig klassrummet kommenderade han ”Givakt”.

Rudelius struttande in och ställde sig att iakttaga klassen, han nöjt oerhört det syntes.

Klassvakten ”lämnade av”:

”Lektorn klass R1a samtliga närvarande. ”

Alla stod kvar, efter en stund sa Rudelius:

”Bra varsågoda och sitt ”

Rudelius bar alltid två böcker med sig, en grön tjock bok med tättskrivna sidor helt utan bilder, det var läroboken. Och en röd där han noterade hur eleverna skötte sig. All undervisning var muntlig inga skriftliga prov hölls. Den röda boken gick under benämningen ”röda faran” bland eleverna. När Rudelius, under stor uppvisning, noterade i den visste man att det var bra eller dåligt. För någon.

Undervisningen gick alltid till på samma sätt; lektion ett; Rudelius läste upp de kapitel som skulle inläras och under lektion två var det förhör på dom. Förhöret var av typen ” läs upp läxan”.

Inte som jag var van vid ”Anders kan du analysera vad som hände under denna tid i historien” som på Ydéns lektioner på SFL.

Idag var det förhörsdag.

”Slå igen läroböckerna” trumpetade Rudelius i falcett.

Knäpp tyst i salen.

”Någon som vill läsa upp läxan ” gnäggade han vidare.

En skog av händer flög i luften, dock inte mina.

Nu började Rudelius ett av sina favoritnummer. Jmfr Stig Järrel i Hets!!!

Detta är absolut sant.

Han klev ned från katedern med händerna och röda faran på ryggen och började spatsera runt i lektionssalen. Han passerade min bänk. Men när han var en meter bakom mig kastade han sig plötsligt fram och slog röda faran i min bänk så jag hoppade till .

”Du kanske ” skrek han.

Hela klassen skrattade.

Jag sa inte ett ord minns jag, jag kunde läxan hyfsat, men det här var för mycket.

Efter en hel evighet gav Rudelius upp och satte sig vid katedern och öppnade röda faran.

Mitt öde i historia var beseglat.

 

Matematik lektion Katedralskon 1963

Lektor Adolf af Ekenstam (1933-2007) kommer med snabba steg in i lektionssalen. Han viftar bort den gammeldags fåniga ”avlämningen”, han säger inte ens sitt ner. Han är trettio år gammal.

Han tar en krita från svarta tavlan och börjar jonglera med den.

”Nu ska vi lära oss matematik ” säger han, ” vi börjar med algebra ”

Helvete tänkte jag, måste han börja med min sämsta del, algebra var obegripligt tyckte jag.

Efter halva första lektionen hade han lärt sig namnen på samtliga elever i klassen.

Jag började bli riktigt intresserad minns jag.

”Hur delar du upp de här termerna Anders ” sa han och skrev upp lite algebra på tavlan.

”Ähhh” sa jag.

”Det är inte svårt” sa han, ”tänk så här ”, sen förklarade han briljant hur det var uppbyggt.

I tredje ring var jag bäst i klassen, alla rätt på alla skrivningar. Nästan.

En gång missade jag det sista svåra problemet. Då fick jag bassning minns jag.

”Det där skulle du klarat Anders ” sa han.

Som en mycket egendomlig slump kom alla hans tre barn att jobba på samma företag som jag senare i livet, Ericsson. Jag kände dom alla mycket bra, alla lika duktiga som sin far. ( antagligen som sin mor också).

Vad af Ekenstam betytt för mig i livet går inte att värdera högt nog.

 

 

Karaktärer och en del av mina lärare i  Katedralskolan  

af Ekenstam Adolf (1932-2006) fil dr, lektor i ma, metodiklektor lärarhögskolan i Link.

Flink Margareta (f. 1935) eng & fr.

Fredriksson Per-Olof (1927-2006) adj i ma & fy, senare studierektor 71-92.

Nystedt Karl-Elis (1908-1980) adj i sv & hi.

Rudelius Karl-Elof (1911-1993) fil dr, lektor i sv & hi, tidigare rektor i Åtvidaberg

 

Epilog

Så var min skolgång i Linköping över. Jag lämnade min hemstad för vidare studier till civilingenjör på KTH i Stockholm.

Nu 50-60 år senare, efter ett långt och rikt arbetsliv, har jag äntligen skrivit ner lite av vad jag upplevt under dessa år. Hoppas någon får glädje av att läsa detta.

Trots allt tar de ljusa minnena över…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Prolog

 

Det sägs att i en människas liv sker en del händelser, ytterst få kanske bara tre, fyra, som är av en så omtumlande karaktär att dom sitter inetsade för evigt i minnet. Man minns exakt var man befann sig, vad man gjorde och tiden. Gemensamt för dessa händelser är att de är oväntade och mycket speciella. De kan vara positiva eller negativa. Det är inte när ens första barn föds eller när man vinner på lotto.

Dom sitter inbrända i hårddisken och har en egen ”knapp”. (tekniker svammel förlåt)

 

För min del kan jag återge denna:

 

Oktober 1962 klockan 15:45 gårdsplanen Statens Försöksskola Linköping.

 

Han gick ut ur skolan och mot cykelstället. Plötsligt kände han tydligt att nått var fel. Han stannade upp och tittade sig omkring, inte ett ljud hördes inte ett rop från barn inga ljud från bilar eller bussar. Klockan på den gula tegelväggen visade 15:42 . Över klockan stod skolans emblem, SFL. Han lyssnade igen, knäpptyst. Han frös till i hela kroppen, vad är det som händer?

 

Istället för att cykla till stan, som han tänkt sig, cyklade han hem. Han mötte ingen på vägen.

När han öppnade dörren hemma kom hans mor omedelbart ”Bra att du kom hem” sa hon .” ”Tredje världskriget kan bryta ut när som helst, Sovjets flotta är på väg mot Cuba ”

 

 

Den 27 oktober hände en av de mest dramatiska händelserna under Kubakrisen när den sovjetiska ubåten B-59 attackerades av US-amerikanska skepp genom sjunkbomber. Delar av besättningen trodde att det tredje världskriget hade börjat och bland andra B-59:s kapten ville avfyra den kärnvapenladdade torpeden ubåten hade ombord. Men det krävdes att de tre högsta officerarna godkände användningen vilket en av dem, Vasili Arkhipov, inte gjorde. Om torpeden med sin sprängkraft på 10 kiloton hade blivit avfyrad hade detta förmodligen lett till ett tredje världskrig, vilket Arkhipovs beslut förhindrade. (wikipedia)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Folkungaskolan Linköping 1954 till 1958

 

Folkungaskolan är en kommunal skola i Linköping, grundad den 8 september 1914. Byggnaden ritades av arkitekten Axel Brunskog och färdigställdes 1914. Idag fungerar skolan som både mellanstadiehögstadie– och gymnasieskola.

 

Förstaklass

Jag började första klass i september 1954 i Folkungaskolan. Varför det blev just den skolan och inte den närliggande Tornhagsskolan? Den var inte bygd då helt enkelt.

 

En släkting till min far hade starkt rekommenderat en mycket duktig lärarinna vid namn Karin Seger (1920- ?) . Jag kan tycka att rekommendationen, som kom från en ogift ”nucka” (ej PK jag vet), borde fått min mor att dra öronen åt sig.

 

Men så blev det Folkungaskolan. Den väldiga byggnaden tornade upp sig och satte skräck i mig minns jag, från dag ett.

 

Karin Seger visade sig vara en mycket vän och vänlig person. Utåt.

I själva verket var hon en smygsadist och förde ett veritabelt skräckvälde hos de små barnen och med tydliga gunstlingar bland dem.

Jag tillhörde inte dom.

 

En lektion i första klass

 

Alla de små barnen satt vid sina bänkar och hade skrivlektion. Bänkarna var på Segers order utstyrda med små dukar längst fram till höger, nedanför det uppfällbara skrivlocket. På duken låg psalmboken prydligt upplagd. Alla skrivböcker mm låg givetvis i bänklådan.

 

Han hatade skrivlektioner. Det var (och är) nått fel på hans skrivmotorik. Han hade (eller har) inga problem med att pilla ihop nästan vad som helst med fingrarna men skriva gick inte.

”Ta fram pennor (stålpennor) och bläckhorn” kommenderade Seger.

Rassel och slam.

”Ta fram skrivböckerna” fortsatte hon.

 

Nu var det dax, han doppade skrivspetsen i bläckhornet, inte för mycket inte för lite. Han började med stora A. En rad skulle skrivas mellan linjerna. Efter halva Aet darrade han till och en stor bläckplump spred sig över sidan. Kallsvetten började bryta fram i pannan kände han. Tjejen som satt bredvid fnittrade till. Hon hade redan perfekt skrivet hela sidan.

 

Givetvis uppfattade Seger detta och i ett jehu var hon vid hans bänk och noterade med bekymrad min katastrofen. ”Ta fram läskpapper och börja om” sa hon i mycket sträng ton, vilket givetvis fick honom ännu mera spänd.

 

Han plitade på och plötsligt var Seger där igen.

”Kan du lägga min penna på katedern” sa hon i en mystisk ton.

Seger hade en mycket fin reservoarpenna, han darrade när han tog i den.

”Nåååo ” sa hon.

Visst kunde han göra det, det var bara ett problem, ett stort problem, han hade ingen aning om vad ”katedern” var för något. Så han satt kvar och tittade sig hjälplöst omkring.

Det fanns ingen hjälp att få. Hela klassen iakttog skådespelet.

 

Seger som nu börjat misstänka att han obstruerade höjde tonen markant.

”Tänker du lägga pennan på katedern som jag bad dig om ” fortsatte hon.

 

Inget hände han satt kvar. Till slut tog hon ilsket pennan och placerade den själv på katedern.

 

”Här ska den ligga ” röt hon.

 

Tablå ….

 

Intelligens test första klass

 

Redan nästa dag kom dråpslaget. Seger tog honom lite avsides och sa

”Anders ska vara på den här personens kontor precis klockan tolv idag ”

”Hon håller till utanför skolan på Folkungagatan två trappor upp ”

”Sen kan Anders gå hem för dagen” avslutade hon med.

 

Han var helt omtumlad. Varför skulle just han gå dit? Var låg det egentligen? Hur lång tid skulle det ta? Han kände sig gråtfärdig.

Lunchen skulle han inte hinna med insåg han med den tid som var vald.

 

Hursomhelst lyckades han fråga sig fram och infann sig lite före klockan tolv på kvinnans kontor.

 

”Du har väl fått lunch ”frågade kvinnan .”För det här kan ta lite tid ”.

 

”Ja det har jag ” ljög han.

 

Det tog tid. Under tre hela timmar utan rast utsattes han för diverse frågor som för honom antingen var obegripliga eller konstiga. Oftast bägge delarna. Han svarade så gott han kunde, han fick aldrig reda på om han sagt rätt eller fel.

 

En fråga löd:

”En man går ut i skogen och plötsligt får han se något hänga från ett träd. Han skyndar hem och ringer polisen.

”Vad var det tror du?”.

 

Han skruvade på sig, till slut sa han

”En gubbe som gått och hängt sig ”.

 

Kvinnan tittade konstigt på honom men sa inget.

 

Detta test är nog det egendomligaste som hänt mig under min skolgång. Inga förklaringar gavs. Mina föräldrar informerades inte varken före eller efter.

 

Själv misstänker jag att resultatet var bra, för bra, jag var inte efterbliven. Antagligen mörkade Seger resultatet av ren pinsamhet för hennes eget omdöme.

 

Det var trots allt EN sak som jag var bra på i första klass. Mjaa bra, jag var helt lysande.

Jag kunde läsa ur psalmboken, klockrent, högt, jag stakade mig aldrig.

 

Det räddade nog min överlevnad i första klass.

 

 

 

 

 

 

 

Lektorshagen november 1954

 

När mitt mörker är som djupast

och min nöd som allra störst

när dom tårar som jag fäller

skulle kunna släcka varje törst

kan jag höra nått djupt inom mej

en svag och bräcklig röst

som vill mildra min förtvivlan

och försöker ge mej tröst

 

Jag är sällan den som ångrar nått

eller räknar mina fel

Men nu ser jag tydligt mönstret

som jag måste bryta ner

Och i maktlöshetens vrede

i min ångest och min skam

Och i aspens löv som skälver

där anar jag din hand.    Dylan/Wiehe,  Every Grain of Sand

 

 

Han lämnade Folkungaskolan sent den dagen. Klockan var nästa fyra. Varför han var sen mindes han inte.

För att komma hem till Kagagatan måste han passera den mörka, ruskiga Lektorshagen. En liten skog med stenar, tallar och buskar. Lektorshagen var ökänd för pojkgäng som härjade där på kvällarna, dom klådde upp mindre grabbar och försvann. Ingen gjorde nått åt sådana saker på den tiden heller.

 

Det gick att ta den trygga omvägen över Gottfridsberg men det skulle sinkat honom med säkert en kvart. Han var lite riskbenägen redan på den tiden. Av nån anledning som han själv inte helt förstod. Så han valde skogen.

 

Det var mörkt och kallt. Vattenpölarna var frusna inte ett löv fanns på träden. Stigen genom skogen var bara svagt belyst av några lampor, ledljus inte mer.

Han bar på sin fars avlagda portfölj, bara den kunde utlösa en attack.

 

Han hade kommit halvvägs nu och allt var lugnt. Han gick ganska raskt men han sprang inte. Det hade varit livsfarligt. Gällde att röra sig så tufft och beslutsamt som möjligt.

 

Inga vuxna såg han längs stigen.

 

Han var nästan igenom nu och kunde snart komma ut i säkerheten på Bjälbogatan,  när han stelnade till inombords, men han fortsatte att gå .

 

Han hade sett ett mörkt huvud dyka upp bakom en sten längre fram. Han spanade åt vänster någon tryckte bakom en stor tall såg han.

 

Han var säker nu, ett bakhåll längre fram. Han bedömde sina alternativ:

 

ett; låtsas som ingenting och hoppas att inte bli överfallen

två; öka takten mja skulle nog direkt utlösa anfallet

tre; sätta av plötsligt i full fart och hoppas på överraskningseffekten.

 

Han valde det sista.

 

Till en början verkade det som han lyckats, han varken såg eller hörde något bakom sig.

Men så kom dom, precis när han nästan nått ut på Bjälbogatan fälldes han brutalt till marken av ett krokben. Han slog näsan hårt i den frusna marken.

 

Någon satte sig på ryggen och började utdela slag.

 

”Han har bara skräp i portföljen ” skrek nån annan.

 

Han låg ändå ganska nära Bjälbogatan och en vuxen med hund tittade in i skogen.

 

”Vi sticker” hörde han nån säga och sedan var dom borta.

 

Han stapplade upp. Näsan blödde och kroppen värkte.

 

”Hur gick det ” hörde han en vuxen säga. Själv sa han inget.

 

”Gå hem du ” sa den vuxne.

 

Väl hemma blev det ett herrans liv.

 

”Jag ramlade på en sten i skogen ” svarade han …

 

 

 

 

 

Statens Enskilda Försöksskola Linköping SFL/ Tornhagsskolan 1957  – 1960

 

 

Området Tornhagen i Linköping byggdes under tiden 1950-60 . Familjen Samuelsson flyttade in på Kagagatan 1952.

 

1956 byggdes Tornhagsskolan. Där förlades en verksamhet med den underbara beteckningen Statens Enskilda Försöksskola Linköping, förkortat SFL. Verksamheten organiserades under Eve Malmquist med hans idéer om undervisning som bas. Det var sossetider i Sverige som alla förstår.

 

Skolan ligger mycket vackert insprängd i Rydskogen. Byggnationen är utspridd med flera låga hus för olika verksamhet.

 

Mot Stenbrötsgatan ligger järn och träslöjd samt hemkunskap. Sedan kansliet. Därefter huvudbyggnaderna för undervisning två våningshus. Längst mot norr matsal och gymnastiksal.

 

Mot söder och skogen idrottsanläggning.

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett under sker, från helvetet till paradiset.

 

När min mor meddelade att jag skulle få börja i Tornhagsskolan from tredje klass trodde jag inte det var sant. Borta var troll, vättar och rövare i skogen och jag var säker på att Seger gnisslade tänder av ilska när hon inte kunde plåga mig nått år till.

 

På Tornhagsskolan var allt ljust, enkelt, vänligt och bekvämt.

 

Eve Malmquist hade städslat den mest speciella lärarkår som Sverige skådat, det var jag säker på.

 

Där återfanns original av alla sorter; alkoholister, pedofiler (sant), genier, tokar av alla slag.

Alla med samma brinnande intresse för utbildning. Det passade mig perfekt.

 

Längre fram lite mera beskrivningar av några av de mest ”legendariska”.

 

Tre minuters promenad från hemmet på Kagagatan.

 

 

Karaktärer SFL

 

 

Eve Malmquist (1915-2011) rektor

 

Låt oss börja med Malmquist själv. En helt underbar person och människa.

 

Det otroliga fotot från hans arbetsrum på skolan ger en bra bild av hans karaktär och utstrålning. Lysande blick, intelligensen fullkomligt strålar ur ögonen.

Jag besökte hans rum nån gång, säkert av inte helt rumsrena skäl.

 

Ett par (helt sanna) anekdoter måste jag bara återge.

 

Kemilektion, Enochson ett riktigt original, predikade om någon kemisk förening. Då knackar det mycket diskret på dörren men ändå fullt hörbart. Enochson vänder sig irriterat mot dörren och vrålar, jag lovar VRÅLAR.

 

”KOM IN! ”

 

Dörren öppnas mycket försiktigt och Malmquists huvud dyker upp.

”FÅR jag komma in?”

Viskar han i en diskret ton.

 

Kemilärarens ansiktsfärg glömmer jag aldrig. VRÅL RÖD var bara förnamnet.

 

Sedan lyssnade han till lektionen under en halvtimme. Lektionen hade givetvis omedelbart ändrat karaktär ….

 

 

Nästa anekdot tilldrog sig under ”skolans” dag. Alla discipliner skulle visa upp sig för lärare och föräldrar. Jag befann mig på hemkunskapen. Vi hade bakat en stor tårta att bjuda alla på.

 

Malmquist som hade kansliet dörr i dörr med hemkunskapen kom att bli första gäst och skulle givetvis bjudas på första bit .

 

Alla tittade förväntansfullt när han tog första tuggan, nu skulle vi få beröm!

 

Jag satt mitt emot och minns tydligt hans ansiktsuttryck. Munnen förvreds han såg allvarlig ut, men spottade inte ut nått.

 

Precis då sa en elev som taget nästa bit

”det smakar ju salt!”

 

Malmquist ursäktade sig och gick till nästa station.

 

Det var inget fel på vår hemkunskaps frökens ansiktsfärg heller.

 

Rotanalysen visade att en av eleverna, Nippe kallades han, hade förväxlat socker mot salt.

 

En liter socker mot en liter salt.

 

 

 

 

Bertil Ydén  (1923-2011) studierektor, historielärare.

 

Ydén studierektor en ikon och idol för mig. Energi, vilja, medmänsklighet, entusiasm.

 

Som om jobbet som studierektor inte räckte var han även historielärare. Jag hade förmånen att ha honom som historielärare. Jag fullkomligt längtade efter lektionerna.

 

Vilken inlevelse ha undervisade med. Ofta satte han spontant upp små teaterföreställningar. Dom kunde gå till så här:

 

”Anders”, sa han ” kom med här ”. Så gick vi ut i korridoren.

Han pekade i läroboken.

”Läs in det här stycket och kom in när du är klar och spela den här rollen. Jag spelar den andra ”.

 

Jag darrade av iver minns jag. Det var inget problem för mig att läsa in några sidor på mycket kort tid och fatta galoppen.

 

Jag gick in igen i klassrummet och vi spelade upp stycket inför en häpen skolklass.

 

Det var mitt bästa ämne historia, matematik gick sisådär. Vad en lärare betyder mycket.

 

Jämför denna lektion med vad jag ska berätta senare om Katedralskolan och gymnasiet fem år senare.

 

Harry Jugård (19??- ??) slöjdlärare.

 

Legendarisk och känd över hela Linköping på den tiden. Hans slöjdsal och verksamhet på skolan var vida omtalad, många delegationer kom för inspektion. Slöjdsalen såg ut som ny efter flera års användning. Hemligheten var enkel, de två sista veckorna på varje termin fick eleverna ägna åt vård av hyvelbänkar och allt annat. Dom sandpapprades till förbannelse.

 

Den första fråga jag fick av honom var;

 

”Vad gör din far?”

”Han är kamrer”, svarade jag pliktskyldigast.

 

Harry stirrade lite klentroget på mig minns jag och ställde genast en kontrollfråga:

 

”På vilken firma då?”

”Bloms åkeri ” svarade jag.

”Jaha ” sa han minns jag.

 

Jag tror det var godkänt.

 

Han hade ett fruktansvärt humör och uppfattades som mycket sträng, dock med ”ett gott hjärta”.

Vad nu det uttrycket innebär.

 

Han hade en specialitet, för att hålla koll på sina elever. Längst fram i salen låg virkesförrådet. Därinne fanns en stege och med hjälp av den kunde Harry klättra upp och spana in i salen genom några brädor. Osynlig för eleverna i salen. Det gjorde han ofta! Gud nåde den elev som passade på att göra nått fuffens när Harry ”var borta”. Då kom han utrusande som en furie ur virkesförrådet och utdelade (på den här tiden var skolagan borttagen ” på försök” så Harry riskerade inget) örfilar och hurringar.

 

Jag klarade mig bra, se foto på mitt enda överlevande alster från träslöjden.

 

Folke Grip (??-??) Kristendomslärare och svenska.

 

Jag tror han hette Folke i alla fall. En genomsnäll person. Han var lång och hade enorma framtänder och eftersom han ofta log, fick han namnet ”Pållegrip”. Det fick han behålla under hela sin aktiva tid. Det kan min bror intyga, som gick på samma skola 7 år senare. Pållegrip kom han ihåg.

Jag minns även hans Saab tvåtaktare skåp. Hans ögonsten.

 

Fredriksson biologi

 

Alla kallade honom Fredriksson. Ett riktigt original, jag gillade honom skarpt jag tror det var ömsesidigt men man kunde aldrig veta med honom. Antagligen alkoholiserad men jag märkte inte mycket av det. Han höll till med sina prylar i skyddsrummet på skolan. Fjärran från solens strålar.

 

Här en rolig anekdot:

 

Det här var på den tiden när jag inte ännu riktigt upptäckt att tjejer kunde vara intressanta att umgås med. Så jag drog omkring i skogarna istället och letade efter spännande saker. En solig kväll i slutet av augusti på skyttevallen i Linköping (ett av mina favoritställen) upptäckte jag en osannolikt stor svart huggorm. Jag fångade den enkelt och lyckades hitta en gammal hink att transportera den i. Det första jag tänkte på var Fredriksson. Klockan var säkert fem på eftermiddagen så skolan var stängd. Men han är säkert kvar resonerade jag.

Mycket riktigt i källaren satt han och pratade med en kollega, min engelska lärarinna, Ingegerd Axén.

Dom tittade konstigt på mig när jag helt fräckt kom instövlandes. När jag närmade mig deras bord drog jag upp ormen, stolt.

 

Axén for ur stolen och kastade sig mot väggen. Fredriksson fann sig bättre han stirrade sen sa han, ”kom med här ” och gick bort till ett stort akvarium där vi placerade ormen.

 

Historien är inte slut här.

 

Nästa morgon var det biologi lektion. Plötsligt ropade en av tjejerna till, hon skrek inte. På hennes bänk kröp en två cm lång orm.

”Va gullig” sa hon och tog upp den.

 

Jag frös till, espingar var dödliga erinrade jag mig.

Efter ett tag upptäcktes espingar i hela lokalen säkert tjugo stycken kröp runt. Dom hade fötts under natten och lyckats ta sig uppför glasytan på akvariet.

 

Hela klassen lekte med dom. Katastrofen var ytterst nära kände jag.

 

Jag minns det som igår, Fredriksson sa inget men han vände sig om och gav mig en mycket tydlig blick. Jag reste mig och gick runt och plockade upp alla espingarna, la tillbaka dom i akvariet och sköt till glasskivan så dom inte kunde komma ut igen.

 

Fredriksson kommenterade inte episoden med ett ord och lektionen fortsatte som om ingenting hänt …

 

Jag fick aldrig något toppbetyg i biologi, kanske berodde det på taskigt omdöme. Från min sida.

 

 

 

Katedral skolan i Linköping 1963 till 1966

 

 

Katedralskolan i Linköping grundades år 1627 och är således Sveriges fjärde äldsta gymnasieskola efter Rudbeckianska gymnasiet i Västerås, Thomasgymnasiet i Strängnäs och Katedralskolan i Lund. Skolans motto är tradition och utveckling.

 

På det lilla torget som vetter ut mot Vasavägen står Tage Danielsson staty. Stadens store son åtminstone en av dom. Min svenskalärare, den på den tiden legendariske Lalle Nystedt, brukade låna ut sin cykel till honom berättade han lite småstolt på svenska lektionerna.

 

Salarna är murriga och bastanta. Aulan gigantisk. Prick 8:00 stängde vaktmästaren de enorma ekportarna och sedan vidtog gudstjänsten 8:15. Klockan 9:00 började den första lektionen för dagen.

 

Utbildningens mål var givetvis studentexamen på klassiskt vis med examinatorer och avgörande förhör den sista dagen som var ”utspring”. Med anhöriga väntande på gårdsplanen.

 

En grym procedur där dom som inte klarade sig fick drypa av ut på baksidan medan föräldrar väntade på framsidan.

 

Under mina år där upplevde jag en klar brytningstid mellan unken pennalistisk pedagogik och fantastiskt nytänkande.

 

Jag ska beskriva exempel på båda senare.

 

Några få från SFL Tornhagsskolan gick vidare till gymnasieutbildningen på Katedralskolan, kanske tre, fyra av vår klass på 30 elever.

Killarna på reallinjen tjejerna på latin.

 

Omställningen var brutal minns jag. Min bäste kompis Lennart Gullander, som varit mönsterelev på SFL klarade inte omställningen utan dukade bokstavligen under, vad jag led med honom.

 

Han gick om tredje ring tre gånger men det hjälpte inte.

 

Allt skilde sig mellan Malmquists skola och Katedralskolan.

 

Miljö, disciplinkrav, inkompetenta lärare(obs ej alla) och så givetvis mycket ökade krav i undervisningen.

 

Jag gungade själv till rejält minns jag i första ring, men mycket tack vare en del lärares stöd lyckades jag komma på benen.

 

Andra och tredje ring var under full kontroll. Jag nådde mitt mål att med bred marginal komma in på KTH i Stockholm.

 

Min klassföreståndare hette Margareta Flink (f. 1935), en helt underbar person. Varm och engagerad. Jag var bra på engelska redan från grundskolan. SFL införde engelska from tredje klass. Men under Margaretas coaching blev jag bäst i klassen. Hon ville jag skulle tentera upp till stor A minns jag, men jag avstod. Korkat tycker jag nu.

Hon lever ännu idag jag har försökt söka upp henne, kanske minns hon mig. Men hittills har jag inte lyckats.

 

 

Historie lektion Katedralskolan 1963

 

”Den som inte har ett mål

Kommer kanske ingenstans

Men utan mål i munnen

Har man ändå ingen chans

Den som bullrar lyckas bäst

I en värld där

Tomma tunnor skramlar mest”   Ola Magnell, Tomma Tunnor

 

Min historielärare hette Rudelius (1911-1993) dvs 52 år , förnamnet har jag förträngt, men han hette Karl -Elof. Det bästa man kan säga om honom var att han var av ”den gamla stammen ”. Där slutar dock allt positivt vad mig anbelangar.

Nu är jag elak men; han såg ut som en gammal skallig råtta som går på bakbenen med en elak plirande blick. Han utövade en kadaverdisciplin under lektionerna.

 

Här är en typisk lektion:

 

Klassen väntar på Rudelius ankomst. Han kom aldrig försent det måste jag ge honom.

Klassvakten spanade i korridoren och när Rudelius närmade sig klassrummet kommenderade han ”Givakt”.

Rudelius struttande in och ställde sig att iakttaga klassen, han nöjt oerhört det syntes.

 

Klassvakten ”lämnade av”:

 

”Lektorn klass R1a samtliga närvarande. ”

 

Alla stod kvar, efter en stund sa Rudelius:

 

”Bra varsågoda och sitt ”

 

Rudelius bar alltid två böcker med sig, en grön tjock bok med tättskrivna sidor helt utan bilder, det var läroboken. Och en röd där han noterade hur eleverna skötte sig. All undervisning var muntlig inga skriftliga prov hölls. Den röda boken gick under benämningen ”röda faran” bland eleverna. När Rudelius, under stor uppvisning, noterade i den visste man att det var bra eller dåligt. För någon.

 

Undervisningen gick alltid till på samma sätt; lektion ett; Rudelius läste upp de kapitel som skulle inläras och under lektion två var det förhör på dom. Förhöret var av typen ” läs upp läxan”.

 

Inte som jag var van vid ”Anders kan du analysera vad som hände under denna tid i historien” som på Ydéns lektioner på SFL.

 

Idag var det förhörsdag.

 

”Slå igen läroböckerna” trumpetade Rudelius i falcett.

 

Knäpp tyst i salen.

 

”Någon som vill läsa upp läxan ” gnäggade han vidare.

 

En skog av händer flög i luften, dock inte mina.

 

Nu började Rudelius ett av sina favoritnummer. Jmfr Stig Järrel i Hets!!!

 

Detta är absolut sant.

 

Han klev ned från katedern med händerna och röda faran på ryggen och började spatsera runt i lektionssalen. Han passerade min bänk. Men när han var en meter bakom mig kastade han sig plötsligt fram och slog röda faran i min bänk så jag hoppade till .

”Du kanske ” skrek han.

 

Hela klassen skrattade.

 

Jag sa inte ett ord minns jag, jag kunde läxan hyfsat, men det här var för mycket.

 

Efter en hel evighet gav Rudelius upp och satte sig vid katedern och öppnade röda faran.

 

Mitt öde i historia var beseglat.

 

 

 

 

 

 

Matematik lektion Katedralskon 1963

 

Lektor Adolf af Ekenstam (1933-2007) kommer med snabba steg in i lektionssalen. Han viftar bort den gammeldags fåniga ”avlämningen”, han säger inte ens sitt ner. Han är trettio år gammal.

Han tar en krita från svarta tavlan och börjar jonglera med den.

 

”Nu ska vi lära oss matematik ” säger han, ” vi börjar med algebra ”

 

Helvete tänkte jag, måste han börja med min sämsta del, algebra var obegripligt tyckte jag.

 

Efter halva första lektionen hade han lärt sig namnen på samtliga elever i klassen.

Jag började bli riktigt intresserad minns jag.

 

”Hur delar du upp de här termerna Anders ” sa han och skrev upp lite algebra på tavlan.

 

”Ähhh” sa jag.

 

”Det är inte svårt” sa han, ”tänk så här ”, sen förklarade han briljant hur det var uppbyggt.

 

I tredje ring var jag bäst i klassen, alla rätt på alla skrivningar. Nästan.

 

En gång missade jag det sista svåra problemet. Då fick jag bassning minns jag.

 

”Det där skulle du klarat Anders ” sa han.

 

Som en mycket egendomlig slump kom alla hans tre barn att jobba på samma företag som jag senare i livet, Ericsson. Jag kände dom alla mycket bra, alla lika duktiga som sin far. ( antagligen som sin mor också).

 

Vad af Ekenstam betytt för mig i livet går inte att värdera högt nog.

 

 

 

 

 

 

Karaktärer och en del av mina lärare i  Katedralskolan 

 

af Ekenstam Adolf (1932-2006) fil dr, lektor i ma, metodiklektor lärarhögskolan i Link.

Flink Margareta (f. 1935) eng & fr.

Fredriksson Per-Olof (1927-2006) adj i ma & fy, senare studierektor 71-92.

Nystedt Karl-Elis (1908-1980) adj i sv & hi.

Rudelius Karl-Elof (1911-1993) fil dr, lektor i sv & hi, tidigare rektor i Åtvidaberg.

 

 

Epilog

 

 

Så var min skolgång i Linköping över. Jag lämnade min hemstad för vidare studier till civilingenjör på KTH i Stockholm.

 

Nu 50-60 år senare, efter ett långt och rikt arbetsliv, har jag äntligen skrivit ner lite av vad jag upplevt under dessa år. Hoppas någon får glädje av att läsa detta.

 

Trots allt tar de ljusa minnena över…

 

Den som ingote har ett

Samdepasa