Anders lumpen

Inledning

Egentligen vet jag inte varför jag skriver ned detta. Men en sak är säker, hade jag skrivet det på 70 talet hade jag hamnat i fängelse. Det vilade en tung matta över året när jag gjorde lumpen i början av 70 talet, det kalla kriget pågick för fullt.

Att göra lumpen kändes ändå på något sätt meningsfullt, inte romantiskt, men jag var med om att försvara landet inför ett påtagligt hot. Det mytiska, mystiska Sovjet lurade i öster.

Ansvaret var för mig, ofattbart stort, att få vakta en av landets dyraste och viktigaste försvarsanläggning.

Nu, 2017, används anläggningarna som turist attraktioner, folk guidas runt och man fnissar åt dom (anläggningarna) och deras 70 tals teknik. Men på senare år har skrattet fastnat i halsen upplever jag. Hotet är där igen, Ryssen rustar för fullt. Går det att renovera upp anläggningarna kanske?

Kanske just därför kan det vara viktigt att skriva ned lite om denna tid, djupt ned i ett berg utanför Åtvidaberg.

Jag har inga större förhoppningar att någon ska läsa vad jag skrivit, men om min farfar hade skrivet några rader som; en dag på skyttegillet eller en vecka i cykelaffären hade jag varit salig av lycka om jag fått läsa det nu.

Hursomhelst så är detta skrivet så nära sanningen som jag någonsin kan åstadkomma (utom namnen på personerna). Kanske just därför kan det vara värt något för mina barnbarn om sådär 70 år.

Bilderna är helt ”autentiska” d.v.s. från platsen där jag var förlagd, och tagna 1980. Flera av personerna känner jag väl igen från min tid där.

Och så till slut, ursäkta den helt odrägliga framställningen av vaktchefens förträfflighet, jag kunde bara inte låta bli…

 

Tyresö februari 2017

Anders Samuelsson

 

Prolog,

Linköpings kasernområde, april 1966 kl. 15:00.

 

Han stod framför två uniformsklädda personer. En var major, framgick det av namnskylten och det var uppenbart att det var han som bestämde eller som nu beslutade. Den andre personen var lite mera av en papperstyp, han såg inte fullt så barsk ut och hanterade mängder med dokumenthögar framför sig.

Det var ”placeringstid” vid inskrivningen/mönstringen till militärtjänst. Under hela dagen hade han, tillsammans med mängder av andra pojkar, eller unga män, genomgått omfattande tester. Psykologintervjuer, skriftliga prov, fysiska tester och läkarundersökningar.

Han såg väl inte ut som en soldat precis, om han fick tycka till själv; stora glasögon, lite kutryggig och ganska mager, inga muskler, en typisk bokmal.

Testerna hade gått bra tyckte han själv, speciellt de tekniska frågorna hade han inte haft några problem med efter att precis avslutat studenten på reallinjen med toppbetyg i matematik, fysik och kemi. Han undrade om testerna låg till grund för bedömning av intelligensen. Lite synd om dom som inte studerat då tänkte han, dom måste ju automatiskt bedömts som lite mera krokade.

Nåja det var nog mera utstuderat upplagt än så, inbillade han sig.

Nu var det dags, majoren tog tag i en stämpel, adjutanten sköt fram ett dokument och majoren dundrade;

”Placering I4! ” (infanteriregemente I4 i Linköping)

Det var då det oerhörda hände.

Till sin egen stora förvåning hörde han sig själv, med klar och tydlig stämma säga;

”Nej Tack! ”

Majorens hand frös mitt i rörelsen ner mot dokumentet och han tappade fullständigt hakan, en röd ton började stiga upp i ansiktet. Han såg ut att explodera när som helst men fick inte fram ett ord chockad som han var.

Precis då stack adjutanten fram ett nytt, annorlunda dokument med något handskrivet på och pekade på en rad långt ned.

Majoren granskade dokumentet, hämtade sig och sa, ” då får det bli vaktpluton på F13 (flygflottilj F13 Norrköping)”, i mycket lägre ton.

”Nästa!” röt han.

Ännu i denna dag undrade han vad som stod på detta papper …

Åtvidaberg,

november 1970, kl. 06:00.

 

How many a year has passed and gone,
And many a gamble has been lost and won,
And many a road taken by many a friend,
And each one I’ve never seen again.      B Dylan / Bob Dylans Dream 1963

 

Vaktchefen vaknade med ett ryck, någon gick runt och bankade på dörrarna i barackbyggnaden. Det var beckmörkt. Han mådde sådär rent fysiskt, för mycket vin kvällen innan igen.  Huvudet dunkade och han var på vippen att må riktigt illa. Vinet kvällen innan hade varit i det närmaste odrickbart. Och dyrt var det också, 3:75 för en flaska som smakade pyton, men visst 12,5% det hade det.

Nu klarnade det i huvudet, en ny dag var på gång. Menig Andersson hade snart dunkat på alla dörrar och folk höll på att vakna och stappla in i duschar och toaletter.

Malaj Nilsson började värma upp militärbussen, precis som han alltid brukade, full gas i 10 minuter i tomgång på den hemska dieselmotorn. En blåaktig stinkande rök letade sig snart in i baracken. Nilsson bara log, där han satt bakom ratten och väntade att folk skulle fylla bussen. Exakt 06:25 körde han iväg, han väntade aldrig på någon och han kom aldrig försent till anläggningen vid kusten. Han var liten till växten men körde som ett rallyproffs.

Nu började malaj Brundin i våningssängen och i bädden ovanför vaktchefen att röra på sig. Han var alltid sist men lyckades på något mystiskt sätt att aldrig att bli frånåkt. Med moderna termer hade han nog alla bokstavskombinationer som kunde tänkas finnas. Han kallade alltid vaktchefen för lillevännen. Det var OK tyckte vaktchefen.

Brundin hade bestämt sig för att aldrig lämna in tvätt till byte utan gick i samma kläder hela sin värnplikt. Han visade stolt upp sin strumpor, som var så stela av skit, att dom stod för sig själva. Vaktchefen sa inget om det heller. Brundin var lång och ståtlig och kvinnorna föll för honom som käglor, många anmälde honom för könssjukdomar som straff när han övergav dom, vilket han alltid gjorde.

Han brukade i detalj berätta för vaktchefen, när dom skulle sova, hur undersökningarna gick till. Han var mycket nöjd när han fick stånd, om det var en ”fining” som undersökte honom som han uttryckte det.

Vaktchefen gick ut och duschade, han morsade på de övriga i sin vaktpluton, bra killar alla från trakten, en till och med från samma kvarter i Linköping.

Han återvände till rummet och klädde sig i sin gröna uniform. Han var mycket noga med att allt var perfekt, skor putsade, ren uniform… Han tog på sig namnskylten; A. Samuelsson Vaktplutonchef F13 samt till sist hårnätet och mössan. Han kollade i spegeln, såg OK ut. Brundin fnissade,” vad söt du är lillevännen”, sa han.

Hårnätet hade sin egen historia, han log lite när han tänkte på den. Plötsligt hade det blivet på modet att vara långhårig, befälet gnisslade tänder. Man bredde på med; inga riktiga soldater ser ut , men det hjälpte givetvis inte alls.  Tvångsklippning var nog inget alternativ heller trots allt. Men så kom nått geni på att hårnät skulle vara obligatoriskt vid långt hår, listen var total. Ingen soldat vill väl se ut som en gammal kärring, med papiljotter i huvudet, nu skulle det bli klippning av. Men nej beväringarna älskade sina hårnät och tog knappt av dom vid permissionerna.

Vaktchefen gick ut i korridoren, gick runt och kollade att ingen av hans folk sackat efter, det hände aldrig men han kollade i alla fall. Dom uppskattade det, det visste han.

Så tog han sin K-pist och gick ut till den väntande bussen. Klockan var 06:24 när han klev upp.

Nilsson flinade och stängde dörren efter honom. Så bar det iväg på grusiga skogsvägar med hemlig kurs mot hemlig ort.

Han dåsade till under färden, han var nöjd. Två månader hade dom varit stationerade här nu och allt flöt på, alla var nöjda. Men det hade inte varit så från början tänkte han och slumrade till en aning.

 

Hannäs dag 1,

september 1970 kl. 07:15.

 

Det kunde inte vara långt kvar nu, tänkte han där han satt ganska långt bak i militärbussen. Dom hade varit på väg i drygt 40 minuter nu från Åtvid och det var nästan helt ljust. Bussen höll hög fart trots grusvägarna, föraren var van vid både buss och väg det märkte han. Inga andra fordon syntes till, men föraren tittade hela tiden i backspeglarna. Kontrollerade att ingen följde efter tänkte vaktchefen.

Dom hade lämnat baracken i Åtvid vid kvart över sex ungefär. Där hade bussen fyllts på med värnpliktiga. Längs vägen hade dom plockat upp flera civila personer och bussen som tog 30 personer var nästan full.

Hans order var enkla men tydliga;

kvartera in i militärbaracken i Åtvidaberg, ta bussen på morgonen och anmäl dig till en person vid namn Sotstedt vid ankomst.

Inget mer. Ingen körtid, inget ortsnamn, inte ens åt vilket håll dom skulle åka. Eller vad som skulle hända vid ankomsten.

I bussen satt malajer i mörkblå, enkla uniformer. Andra värnpliktiga i lite finare uniformer, nästan officersliknande med liksom han själv med ett streck på axeln, samt officerare i ännu finare uniformer med flera streck på ärmarna. Dessutom ett ganska stort antal civila, både män och kvinnor. Ingen sa något. Längst bak satt han själv, vaktchefen, med sin pluton om 8 personer, inklusive honom själv, alla klädda i gröna ställ. Man kunde väl inte kalla dom uniformer, men dom såg lite farliga ut tyckte han själv.

Han var några år äldre än de övriga i sin grupp. Han hade gjort klart sin utbildning till civilingenjör på KTH innan han påbörjat lumpen.

Dom hade anlänt till Åtvid dagen innan, direkt från grundutbildningen i Såtenäs. Den hade pågått 6 långa månader och varit ganska tuff måste han tillstå, ändå hade den nog gjort nytta.

Dagarna där på Såtenäs hade flutet på i stort på samma sätt; frukost: gröt, bröd, mjölk, sedan direkt uppställning kl. 08:00 för dagens första marschövning. Efter en halvtimmes marsch övergick övningen i språngmarsch som höll på tills den fetaste i gruppen spydde. Då gav sig underbefälet på den ”detaljen” för dagen. Sedan varvades teoretiska övningar med vapenövningar. En gedigen hundförarutbildning hade ingått. (till hans stora glädje)

De teoretiska proven hade inte inneburit några problem för honom, föga förvånande, men det var i skjutningen som han verkligen hade utmärkt sig. Den klart bäste skytten dom haft, hade fanjunkaren sagt mindes han. Speciellt imponerande var hur han hanterade den tunga kulsprutan av modell 36, ett vattenkylt helvete som kunde rasera det mesta i sin eldkraft.

Kort sagt han hade gått ut grundutbildningen med toppbetyg, blivit befordrad till vaktplutonchef. Här satt han nu, med sin pluton, inför sitt/deras första skarpa uppdrag. Han kände sig i bra form och självförtroendet var det inget fel på. Hans pluton bestod av bra personer från trakten, alla lojala mot honom, det kände han.

Dom hette Svensson, Andersson, Karlsson och Johansson eller liknande.

Men det var två som stack ut;

Lamén; lång, blond, intelligent och socialt begåvad.

Andersson; liten, lite tvär, med ett litet fånigt skägg, anlagt för att se ut som om han var över 20 och kunna gå på bolaget. Men han var mycket seriös, tog uppgiften på fullaste allvar.

Vaktchefen hade memorerat vägen och trots halvmörkret, virrvarr av vägar och granskogar trodde han sig ha lyckats. Dom övriga i hans pluton sov inte heller, dom var spända det såg han tydligt.

Plötsligt utan förvarning kastade föraren av bussen från huvudvägen och in på en mycket mindre väg och uppför en smal backe. Först såg han en liten parkeringsplats som var dold under träd och med kamouflagenät över. Så kom man fram till ett högt staket och en stor vidöppen grind. Bredvid grinden låg en vaktkur vaktkurmed en liten grind med en inpassage sluss, han såg några grönklädda personer därinne men ingen kom ut och mötte dom.

Bussen körde rakt in genom grinden och bromsade tvärt på en liten grusplan, stor nog att precis kunna vända bussen. Till vänster, uppför en liten slänt, låg en mindre, låg kasernbyggnad, den smälte totalt in i landskapet noterade han. Rakt fram tornade ett enormt barack sv vitberg upp sig och vid foten av det kunde han skymta en grottliknande ingång, dold ovanifrån med stora kamouflagenät.inslag 1 huvudingång

Folk steg ur bussen, en del gick rakt mot ingången i berget andra upp mot kasernbyggnaden. En av officerarna stod kvar utanför,

vänta här så kommer strax Sotstedt”, sa han.

Vaktchefen ställde upp sin pluton och kontrollerade att allt såg OK ut, första intrycket är viktigt tänkte han. Han rättade till några namnbrickor, men mycket mera behövdes inte.

Efter bara någon minut kom en mager, snaggad äldre och senig man ut från baracken. Han var helt klädd i svart och grått från topp till tå, civila kläder. Skäl för namnet tänkte vaktchefen. Rörde sig förvånansvärt smidigt trots sin ålder på minst 60.

Vaktchefen beordrade givakt, gjorde honnör och sa;

vaktplutonchef Samuelsson anmäler sig!”

Sotstedt stirrade på honom och lät blicken svepa runt, sen sa han;

Bra! Lediga, gå ned och ät så ses vi sedan.”

Han pekade mot öppningen i berget.

Dom gick iväg, det hade väl gått ganska bra, tyckte vaktchefen än så länge …

Och fan va hungriga dom var.

 

Från öppningen i berget ledde en lång gång som sluttade nedåt. Betonginramat berg, några lampor gav ett hyfsat ledljus. Dom gick vidare, inte en människa syntes, det var knäpptyst. Vart tog dom andra vägen?

Efter ett femtiotal meter förgrenade sig plötsligt tunneln. En gång gick rakt fram, den andra svängde av brant åt höger. Han tvekade, ”Svensson, sa han, ”spring ned i tunneln, han pekade rakt fram, ”och se vart den leder.” Svensson kom tillbaka efter bara någon minut, ”ingenstans”, sa han, ”en egendomlig port bara.”

Dom vek av till höger. Efter ytterligare ett femtiotal meter passerade dom en enorm ståldörr. Dom stannade och stirrade. ”James Bond, släng dig i väggen, sa någon. Porten måste varit minst två meter bred och tre meter hög. En mängd med kontroll lampor lyste utanför; röda, gröna några blinkade. Dom stirrade.

”Svensson, sa vaktchefen igen, ”fortsätt rakt fram och se vart du kommer.” Det tog lite längre tid denna gång innan Svensson var tillbaka.

”Den leder rakt ut ur berget, sa han, ”men utgången är spärrad av ett stort gallerstaket.”inslag 2

Då så, tänkte vaktchefen, det är här vi ska in, men hur?

Hans personal tittade intresserat på honom, ingen tid för tvekan nu. Han var ju tekniker för i helvete tom civilingenjör.

Han gick fram och tryckte på den gröna knappen. Inget hände. Då tryckte han på den röda, inget hände nu heller.

Skulle han gå tillbaka till Sotstedt och fråga; hur kommer vi in till frukosten? Det fanns ju inte bara! Vilken jävla entré! Stressen började komma kände han, håll dig lugn nu!

Precis då han skulle vända sig om, hörde han ett litet, men tydligt klick från stålporten, följt av ett surrande från en motor. Oändligt långsamt öppnade sig porten. Den var minst 30 cm tjock, om inte mer, bedömde han det.

Framför dom fanns ett litet utrymme på nog 2 ggr 2 meter, kanske mindre och sedan ytterligare en port.

En sluss, bestämde sig vaktchefen för, han beordrade in sin personal. Då stängdes den första ståldörren och efter en hel evighet började den andra, lika stora porten att svänga upp. Någon fjärrmanövrerade dom.

Dom gick ut, tunneln fortsatte nedåt.

Nedåt, nedåt dom måste var bra långt ned nu tänkte han. Plötslig var allt inrett som ett vanligt kontor eller skola såg han. På en dörr stod det kök, på dörren bredvid matsal med tydlig blå text.

Han gick in där det stod matsal, inte så svårt längre tänkte han. Matsalen var trevligt inredd, med en bardisk och en ganska stor matsal med ett tiotal bord i. Inte en människa syntes till. Han gick fram till bardisken, där stod tallrikar och en rostfri ho med nått grått i med en ännu gråare hinna ovanpå. Gröt gissade han. Längre fram en hink med nått rött i, en djärv gissning slutade på sylt. Så till sist en pappersförpackning med mjölk. Det luktade illa därinne.kök bardisk

Plötsligt öppnade sig en intilliggande dörr och en medelålders kvinna stack ut huvudet, vaktchefen sken upp. ”Vi skulle äta…” mer hann han inte. ”Där!” ropade kvinnan och pekade på hon och bunkarna och försvann bakom dörren med en smäll.

Nåja mat måste dom ha, han tog en tallrik och försedde sig med ”gröt” och ”sylt” samt lite mjölk. Dom andra gjorde med stor tveksamhet likadant. Sex månader så här, stod det skrivet i ansiktet på några av dom såg han.

Dom åt under tystnad, så öppnade sig dörren, där dom kommit in, och en grönklädd person kom in.

Han gick fram till vaktchefen och presenterade sig som den avgående vaktchefen. Trevligt, äntligen tänkte den tillträdande vaktchefen.

Då sa den avgående; ”faan va jag var dålig i magen i morse. Avföringen såg ut precis som det du äter nu! Dessutom har jag en släng av hemorrojder”, sa han och pekade på sylten som lyste röd.

Den tillträdande vaktchefen la på ett svagt leende men sa inget. Han fortsatte lugnt att äta, såg till och med ut att tycka det var gott konstaterade några i hans pluton.

Efter en stund tyckte tydligen den avgående att det inte var roligt längre utan avlägsnade sig. ”Mycket att göra”, sa han.

Dom gick bort till diskstället med tallrikarna, Lamén kom ifatt honom, ”va sa han?” frågade han.

”Ähh”, sa vaktchefen, ”han önskade oss lycka till bara!”  Lamén gav honom en klentrogen blick men sa inget mer. Vaktchefen såg att han pratade med Andersson på uppfärden ur berget.

 

Väl uppe ur berget hände ingenting, dom stod som fån på vändplan för bussen.

Helvete tänkte vaktchefen, vad är det frågan om? Han gick upp till administrationsbaracken och frågade efter Sotstedt, den kvinnliga administratören i ett av rummet tittade lite konstigt på honom. ”Han sitter i nästa rum sa hon i en kort ton.”

Han knackade på, ”kom in”, vrålade någon, Sotstedt antog han.

Vi har ätit frukost, sa vaktchefen, ”vad gör vi nu?”

Sotstedt tittade förvånat på honom, som om han inte väntat att dom skulle återvända över huvud taget, åtminstone inte på detta sätt.

Kontakta avgående vaktchefen, sa han, i en irriterad ton, ”ta över efter honom, ska gå på två dagar, sen är dom borta. Verkställ!” vrålade han.

Vaktchefen, den tillträdande, lämnade administrationsbyggnaden och gick sakta nedför slänten i riktning mot vaktkuren.

Förmiddagen förlöpte sakta, dom bekantade sig med den avgående vaktplutonen. Inget större fel på dom tänkte vaktchefen, men han noterade en enorm tristess som i sin tur hade byggt upp ett slentrianmässigt beteende. Muck i morgon gjorde dom en aning mera tillmötesgående.

Dom fick även en kort visning av anläggningen både runt berget och inuti. Ståldörrarna var öppna nu noterade han, folk gick in och ut obehindrat. Orterna dom sprunget ned i, var inslag för att fördela en eventuell tryckvåg från ett atombombsanfall förklarades det.

 

Tid för lunch, dom kom in sent tydligen i matsalen, för nästan alla hade ätit färdigt. Stämningen var att beteckna som total iskyla. De värnpliktiga radarobservatörerna tittade på dom med hånfulla blickar några log föraktfullt. De civila nonchalerade hans pluton totalt.

Ärtsoppa och pannkakor, kunde det gå fel? Jodå ärtsoppan var kall och hade en konstig bismak, pannkakorna var stekta i härsket fett. Hade dom bytt maten tills dom skulle komma?

Det fanns tre förklaringar analyserade vaktchefen för sig själv. Ett, någon ville testa hur mycket han tålde. Två, någon ville bara jävlas med dom. Eller tre, det var så här jävla dåligt. Ingen av förklaringarna var riktigt bra.

Vid fyratiden satt dom i bussen för hemfärd, vakt chefen började summera dagen. Då kom Svensson in i bussen lite sent, försökte skynda sig. Han råkade snudda till en av radarobservatörerna med sin Kpist.

Se dig för din jävla deg!” röt radarobsen.

Andersson, som satt bredvid honom, ryckte till och var på väg att resa sig. Vaktchefen la handen på axeln på honom och han sjönk ned igen.

Vaktchefen reste sig mycket långsamt och började gå framåt i gången. Det var dödstyst i den fullsatta bussen. Han böjde sig ned och började pratade nära öret till radarobsen. Som av en händelse hade hans Kpist glidet ned och mynningen befann sig mycket nära radarobsen ansikte.

Efter en stund reste sig vaktchefen och tittade ned, förstått?” sa han. Radarobsen nickade nästan omärkligt, men ingen missade det. Han såg påtagligt blek ut.

Vaktchefen gick tillbaka till sin plats i bussen, hans ansikte var fullständigt uttryckslöst. Bussen startade och körde iväg i hög fart.

Efter någon kilometer frågade Andersson,”va sa du?”

”Vi har sex månaders träning i närstrid, kvällarna i Åtvid är mycket mörka och det är inga människor ute”, sa vaktchefen.

”Ähh”, sa Andersson, ”sånna är ju inte vi!”

”Nej, sa vaktchefen, ”men det vet ju inte han.”

Det var fortfarande tyst i bussen, ingen sa något, vaktchefen tittade ut på förbipasserande granar.

På kant med chefen första dagen, utfryst av övrig personal, taskig mat, inget bra läge tänkte han.

Va sa han husguden?

 

”… there’s no success like failure
and failure’s no success at all”    B Dylan, Love Minus Zero/No Limit 1965

 

 

 

Hannäs,

september 1970, dag 3, kl. 09:00

Vaktchefen satt i vaktkuren och stirrade ut genom den lilla fönsterrutan. Utanför låg inpasseringsslussen och framför den grindarna in till anläggningen. Dom var vidöppna. Någon gick igenom och vidare mot inslag 1, huvudingången. Han hade ingen aning om vem det var.

Nu var han installerad med sin pluton.  Hela gårdagen hade dom gått genom rutiner, vaktlistor och allt annat dom behövde veta. Det var inga större problem med det. Just nu satt han själv som vaktchef med Andersson bakom sig, Lamén gick vaktrundan runt berget, Svensson satt i dagrummet. Övriga skulle gå på, till natten.

Gårdagskvällen hade det varit muckfest i baracken i Åtvid, han hade inte deltaget utan istället besökt sina föräldrar i Linköping. När han återvände lite före 22:00 pågick festen för fullt. Dom som skulle mucka var dyngraka, men han såg till sin tillfredställelse att hans eget folk var relativt nyktra. På nått sätt hade alla kommit i sängs före 23:00 i alla fall.

Nu på morgonen, innan dom lämnade Åtvid, hade dom tackat av det avgående vaktgänget.

Han noterade att den avgående vaktchefen hade ett blått öga och en stor fläskläpp.

Sprungit in i en dörr?” hade han sagt när han tog farväl av honom. Han fick inget svar. Andersson hade lagt på ett konstigt flin.

 

Så där, ett problem löst, tänkte han för sig själv, där han satt i stolen.

Han drog ut en låda i bänken framför sig. Ett grovt hänglås låg i det. ”Andersson”, sa han, ”ta det här låset och gå ut och lås grindarna!” Andersson ryckte till, där han satt och bläddrade lite förstrött i en porrtidning. ”Va?” sa han! ”Lås grindarna Andersson”, upprepade vaktchefen lugnt.

Efter en kort stund kom två personer uppför backen. Dom gick fram och stirrade fånigt på de stängda grindarna. Ryckte lite i hänglåset. Det var mycket riktigt stängt och låst. Efter en stund började dom titta sig runt och upptäckte vaktkuren. Dom kom fram och vaktchefen öppnade rutan.

”Namn och ärende”, sa han i en myndig ton innan dom hunnit säga någonting. Efter inskrivning och ID-kontroll släppte han in dom. Dom blängde ilsket såg han.

Efter ytterligare en kvart kom en Volkswagen buss i hög fart uppför backen. Den bromsade precis innan grindarna. Någon form av hantverkare gissade vaktchefen.

Andersson”, sa vaktchefen, ”gå ut och inspektera bussen, titta noga i baksäte och bagageutrymme.

Sen får dom komma hit och skriva in sig”.

Andersson var på väg ut.  ”Och Andersson”, sa vaktchefen, ”glöm inte din Kpist”.

Sen blev det lugnare, ingen anlände på ett tag.

Vid 11:00 sprakade det till i snabbtelefonen.

Vaktchefen var inte det minsta förvånad, redan? hann han tänka innan han hörde Sotstedts röst.

”Samuelssoooon! Mitt rum nuuu”!

Vaktchefen knackade och gick in i Sotstedts rum. Han sträckte upp sig i någon form av lättare givaktställning.

Sotstedt stirrade på honom från topp till tå en lång stund.

Samuelsson har stängt grindarna och börjat införa inpasseringskontroll, grymtade han.

Ja fanjunkare”, svarade vaktchefen, med bestämd röst. (Sotstedt ville bli titulerad fanjunkare hade han hört från de avgående vakterna.)

Sotstedt fortsatte att stirra på honom en lång stund. Sedan svängde han sakta runt i sin kontorsstol, det verkade som han iakttog grindarna och vaktkuren nedanför i de fallande höstlöven. Han satt så ytterligare en stund. Sen svängde han sakta tillbaka stolen och sa;

”Då så Samuelsson, utgå”!

Blicken hade inte samma ilskenhet i sig längre inbillade sig vaktchefen. Han sträckte upp sig och gick ut.

”Va ville han?” sa Andersson när han kom tillbaka in i vaktkuren.

Han tyckte vi gjorde ett bra jobb”, svarade vaktchefen, ”och att vi skulle fortsätta så”.

Andersson stirrade, sen såg han nöjd ut.

En timme senare gick vaktchefen ner i berget för att äta lunch. Andersson tog över som vaktchef och inpasseringsansvarig. Halvvägs nedför tunneln hann han ifatt en av kvinnorna från köket, hon kånkade på en enorm potatis säck. Precis då såg han Lamén komma från sin runda nerifrån berget.

Idén kom blixtsnabbt.

”Hej”, sa han till kvinnan, som inte svarade, ”det där ser tungt ut”, fortsatte han obesvärat.

”Lamén, sa han, ”du bär ned säcken till köket åt”? ”Marit”, fyllde Lamén i. Hur visste han namnet?

Självklart”, sa Lamén och la på ett stort leende.

Efter lunchen i vaktkuren sa Lamén;” jag hjälpte till att bära upp en massa tomkartonger också från köket”.

Han hade redan fattat taktiken, tänkte vaktchefen.

 

Vid tre-tiden lyste det upp på snabbtelefonen igen, kök stod det på knappen. Det brusade, men innan någon hade sagt nått hade vaktchefen svarat; ”vakten kan vi hjälpa till med något?”

Det sprakade en stund till, sen hörde han en kvinnlig stämma från köket säga, ”det kommer en bil med varor snart kan ni hjälpa oss  med dom? ”

”Javisst”, sa vaktchefen, ”vi kommer ned direkt med varorna”.

Någon hade tydligen snabbt förstått att det kunde bli en win- win här, tänkte han.

 

Hannäs,

september 1970, dag 5, kl. 08:00

Dom är på väg ned i berget till matsalen för frukost. Sist som vanligt, efter att först ha lämnat av, i vaktkuren. Redan utanför dörren hör han nått ovanligt, folk pratar där inne. Ganska högt tom.

Dom går in. Han tittar sig runt. Några maskinister nickar glatt åt dom. Radarobsarna sitter och små skrattar och morsar ganska högt.

Sen ser han serveringsdisken.  Det ryker ur grötskålen, sylten är upphälld i en skål och mjölken i en tillbringare.

Bröd, smör, ost och medvurst är uppdukat på ett serveringsfat. Kaffe och the finns i termosar.

På borden ligger tom små dukar.  Kökstanterna står och ler och hälsar glatt på dom.

Lamén står bakom honom i kön till maten, lite halvtyst säger han, ”bra jobbat för i helvete, bra jobbat”!

 

Epilog /Rockan januari 2017

All along the watchtower, princess kept the view
While all the women came and went, barefoot servants, too.
Outside in the distance a wildcat did growl,
Two riders were approaching, the wind began to howl.

B Dylan/ All along the Watchtower 1968

symbol

RRGC O1 S, Rockan, ingick i STRIL 60. Ett försvarssystem som byggdes på 1960 och 70 talet. Radargruppscentralerna samlade in uppgifter från kustradar och förde vidare informationen till LFCer.  (se bilder)

Det byggdes totalt 8 stycken radargruppcentraler under 1960- och 1970-talet:

RRGC ÖN M, Minken, i Klöverträsk

RRGC O5 M, Geten, i Riala

RRGC O5 S, Björnen, i Grödinge

RRGC O1 N, Vesslan, i Kolmården

RRGC O1 S, Rockan, i Åtvidaberg

RRGC S2 S, Myran, i Rödeby

RRGC S1 O, Bocken, Degeberga

RRGC S1 W, Hinden, i Veberödetikett

Rockan var insprängt i ett berg utanför Hannäs, ca 30 km sydväst om Åtvidaberg.

En ort sprängdes in i berget och sedan sprängdes anläggningen ut inne i berget.

Den var enorm, totalt 2000 kvm yta fanns tillgänglig och anläggningen uppfördes i 4 plan.

Ytterligare två inslag gjordes, för att undvika att stötvågor skulle tränga in i själva anläggningen och slå ut den. Totalt var djupet nästan 150 meter ned i berget. Det var tänkt att klara en direktträff av en atombomb. Anläggningen vilade på en gummivagga

I de olika planen fanns; maskinrum, kök, sovrum, kontor och så givetvis själva stridsledningsrummen.  Dieslarna som försedde anläggningen med kraft var enorma. Dom var dubblerade med svänghjul, vid strömavbrott gjorde svänghjulen att strömmen var avbrottsfri.  Anläggningen var tänkt att vara helt självförsörjande.kök

Från början var det planerat att avgaser och ventilation skulle mynna ut i en närbelägen sjö, men så blev det inte. Det blev ett avgasrör på toppen av berget, anläggningens klart svagaste punkt.operatörsrum natt

Värnpliktiga arbetade som radarobservatörer, handräckningsmalajer, chaufförer och vaktpersonal. Officerare från flygvapnet ledde den militära delen av verksamheten.

Civilanställda från trakten arbetade som kokerskor, maskinister, administratörer och även civila vakter. Totalt ett 50 tal personer.

Att personalen var från trakten var givetvis mycket smart, för säkerhetens skull. Inga skumma typer från Stockholm här inte.

Bilparken bestod av; en militärbuss för ca 30 personer, en folkabuss samt en fyrhjulsdriven bil under smeknamnet ”Valpen” för patrullering i skogarna runt om. Samt en flakmoped.

Vid starten våren 1970 drevs anläggningen ganska amatörmässigt (källa F13 kamratförening) men efter hand arbetades den upp och fungerade allt bättre. Både ledning, vakttjänst och själva spaningen utvecklades enormt.

2000 stängdes anläggning helt och allt monterades ned. Till slut såldes den till ett dataserverföretag för en spottstyver.

Det gick allt bättre på anläggningen för Samuelssons pluton. Bridgekvällar anordnades på fritiden.

Pingis turneringar inne i berget vid lunch tid. Fotbollsmatcher mot lokala lag.

Maten förbättrades och senare anställdes det tom en riktig kock.

Vid muck på våren 1971 rådde en sentimental stämning på anläggningen, kökstanterna grät öppet (ingen överdrift) och Sotstedt höll ett litet tal till dom. Den pågående plutonen hade fått en varm och gedigen inledning.

Flera av de värnpliktiga skulle förbli hans vänner under flera år framåt. Några anställdes precis som han själv på Ericsson och dom träffades regelbundet.

 

Yes, my guard stood hard when abstracts threats
Too noble to neglect
Deceived me into thinking I had something to protect
Good and bad, I define these terms
Quite clear, no doubt somehow.
Ah, but I was so much older then, I´m younger than that now
.

B. Dylan/ My Back Pages, 1964

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Samdepasa